DUM I HUVUDET

du är död. död.
så långt är jag med.
jag hör om det, pratar om det, jag till och med såg det.
jag var där när du dog. jag klappade dig på pannan.
jag höll dina fingrar och jag vyssade för dig.

men sen då? du är död och inte här.
här hos mig.
din kropp slutade fungera och lade av.
du, den som gjorde kroppen levande med att vara någon,
du är borta och försvann. när vet jag inte,
men det var någon gång strax innan ditt hjärta slutade slå.
piiiiiiiiiip....

men sen då?
jag blir helt dum i huvudet.

om jag tänker teoretiskt.
jag lade ifrån mig din kropp sista gången när du var död.
sen var det någon som transporterade dig hit.
någon lade dig i en kista som var alldeles för stor.
någon tog iväg dig och eldade upp dig.
din kropp försvann upp i ett moln ut i världen.
andra bitar samlades ihop i en urna som jag sänkte ner.
ner i jorden på den plats där nu är din grav.

om det låter logiskt?
kanske som vetenskapsman.
men det är inte jag.
jag är din mamma. jag är din mamma utan barn.

så jag måste tro något annat.
jag kan inte tro att du är sönderdelad och utspridd.
du måste vara någon annanstans.

du är någon annanstans.
jag är din mamma och du är inte ens fyllda två år.
ändå vet jag inte var du är. vem du är. hur du är.
var är du? jag är en mamma utan mitt barn.
Tilda lilla älskade flicka, jag undrar var du är?
väntar du på mig? kommer jag få krama dig igen?

man ber mig ta mig genom det. acceptera. gå vidare.
man måste ju vara funtad helt jävla fel.
ta mig genom? vadå? acceptera? vadå? gå vidare!?
mitt barn är borta, jag vet inte var hon är och hur hon mår.
hur kan jag bara gå vidare efter att ha gått genom vadå?
lämna ditt barn någonstans och skaffa ett nytt.
så, var glad över ditt nya och ge fan i att tänka.
tänk inte på det borttappade. tänk inte på vad som hänt.
var glad över att du skaffat ett nytt. get over it.

det är mitt barn. MITT BARN.
jag skapade dig. jag bar dig. jag födde dig.
jag såg dig växa. jag såg dig. jag höll dig.
jag pussade dig och jag kände dig.
du och jag.

så ja, jag är kvar i det förflutna.
jag kan inte ta mig genom det, acceptera och gå vidare.
mina minnen är allt jag har av mitt barn.
allt.





Kommentarer
Postat av: Ifigenia

Kan inte läsa utan att gråta, jag har själv nyligen förlorat en son och känner så väl igen mig i det du skriver... Det gör så ont, så obeskrivligt ont. Så fruktansvärt att inte veta var ens barn är, finner ingen ro. Det är en sorg man får leva med i resten av sitt liv, jag vet. Kramar

2013-11-29 @ 10:12:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0