DU GLÖMDE MIG
"Har någon sårat dig?"
"Nej. Nej, ingen har sårat mig."
"Men hat grundar sig i sånt."
Jag är ingen hatandes människa.
Men jag hatar livet.
"Jag tror inte."
"Vad är det du inte tror på?"
"Jamen jag tror bara inte."
Jag kan inte förmå mig att ha tilltro, känna hopp.
Det är svårt att förlåta och acceptera när livet liksom är överhängande.
Det är en rädsla.
Vad är det jag ska tro på?
Vad är det jag siktar mot?
Vad tjänar det till när jag kan dö imorgon?
Jag tittar på mina barn och får panik.
Vad fan ska jag älska dom så mycket för?
Vem bestämmer att jag kommer ha dom för alltid?
Ju mer jag älskar desto ondare gör det.
Men vem bryr sig?
Det var så många som stod och trampade rastlöst,
tittade på sina klockor och bara väntade.
Någonstans i detta gestikulerade väl jag att det var okej.
"Skönt, nu har det gått över. Där gick hon vidare."
Så slängde de på sig sina skor och försvann snabbt tillbaka till sina liv.
Där stod jag med min smärta och hela min själ skrek
"Men jag då!?"
Till och med närmsta släkt och vänner var det synd om.
Ja, de tyckte ju det var tungt och jobbigt så de orkade inte...
"JA MEN FÖRLÅT DÅ FÖR FAN ATT MIN DOTTER DOG!
Förlåt för att jag fick stå bredvid när hon dödförklarades.
Och förlåt för att jag fick begrava mitt egna lilla barn.
Hoppas inte jag orsakade allt för stor skada för er."
Jävla idioter...
Och sen var det tillbaka, jag då?
Vad hände med mig?
Nej, jag ignorerar livet.
Kommentarer
Trackback
