ATT LEVA MED ETT DÖTT BARN
att förlora ett barn.....
får det hända? kan det hända?
det är stora frågor om man ser nära på dom.
inte förrän man själv får barn förstår man det man visste.
inte förrän man själv förlorat sitt barn förstår man hur ont det gör.
men med det sagt inte menat att jag känner det.
den 28 februari 2012 så dog jag.
mina vänner jag trodde jag hade visade sig vara få.
jag har aldrig någonsin känt mig så själsligt ensam och övergiven.
ett fåtal vänner kommer på sig ibland och hör av sig,
för övrigt rullar världen på sin stilla gång.
förutom min.
halv sju den 28 februari 2012 förstod jag att jag var död.
för den smärta som skrek sig genom nerverna i min kropp,
den är varken mänsklig eller möjlig att överleva.
för mitt barn, som jag skapat, burit, fött och älskat dör framför mig.
på riktigt! jag kommer ALDRIG kunna hålla henne levandes igen.
jag kan inte känna saknaden, sorgen, smärtan eller ångesten.
jag känner saknad, sorg, smärta och ångest men inte fullt ut.
jag står inte ut!
hur jag klarar av att förtränga sådana fruktansvärda känslor
med ett sånt nonchalerande resultat vet jag inte hur jag gör.
men jag gör det. annars dör min kropp med min själ.
jag kan inte oroa mig, jag kan inte vara rädd.
jag kan inte känna det för Nova och Milo med Tilda i åtanke.
skulle jag så ens snudda vid känslan av att förlora ett barn igen,
då går jag under.
så länge jag förtränger och springer på genom tiden är jag.
skulle jag någon gång falla samman är det för gott.
jag lever på låtsas.
men ingen vet. ingen förstår.
det finns ingen i hela världen som jag på riktigt kan förlita mig på.
för hur kan någon fånga mig när jag inte finns?
hur kan någon försöka förstå när jag själv vägrar?
därför. därför är mitt liv aldrig sig likt.
därför kommer jag inte begära saker från mitt riktiga liv.
därför kommer jag gå ensam genom det jag har kvar.
därför går jag och min fantastiska fasad tillsammans och ler.
Kommentarer
Trackback
