HUR KÄNNS DET?
många frågar och två är återkommande.
varför får du barn för tidigt?
hur gör man när man förlorar ett barn?
en sammanbindande känsla är i efterhand ilska.
med rädsla för att bli för emotionellt engagerad eller trampa på tår,
men ett bitande hopp och vilja att överföra det,
jag vet inte vilket det beror på men oavsett är det förståeligt.
men jag får alltid avsluta mina samtal med att blicka framåt,
vara glad för det jag har idag och konstatera att livet går vidare.
det gör mig arg.
låt mig få sörja - sluta låtsas att det är solsken, det pissregnar för fan!
i allas välvilja lämnas jag att bita ihop.
hela tiden...
oavsett anledning och oavsett tid så vet man när man varit där,
på neo eller annanstans med sina barn efter en förlossning.
oro, rädsla, det blev inte som man tänkt.
jag ska snart, snart som idag eller om en vecka,
svara så gott jag kan på dessa frågor.
försöka att bjuda in till min del av denna värld.
utan ilska, utan att idiotförklara och utan att vara för känslosam.
jag ska i ärlighet berätta om min värld.
allt vackert jag har och allt skit som jag lyckas kasta i bagaget.
mitt liv.
Kommentarer
Trackback
