VANDRA KORRIDORER
lukten, känslan, läkare, gröna dräkter...
jag vandrar i korridorerna i väntan under operation.
någon annan har mitt livlösa barn i sina händer,
oväckbar, okontaktbar.
jag väntar på besked.
milo ska bara snabbt sövas för att sätta rör i örat.
inget stort, inget utdraget, inget farligt.
men jag minns.
jag minns de långa timmarna i väntan,
kommer hon ens överleva operationen?
kommer det gå bra? kan jag snart få kontakt med henne?
kan jag snart få krama om min bebis igen? få med henne hem.
vandringarna och väntan i korridorerna när läkarna skulle besluta.
besluta om det fanns liv, om det famnas hopp.
nu vill jag bara lyfta upp min lilla vakna, livsglada och livsdugliga Milo.
vill inte vandra, vill inte vänta. vill bara vara klar.
Kommentarer
Trackback
