HINNER INTE SÖRJA
är jag i fullkomlig kaos?
eller har jag uppnått ett lugn?
springer jag som en idiot?
eller befinner jag mig i sinnesro?
jag vet inte...
jag vet bara att jag inte känner. kämpar för att inte känna.
jag vet bara att nu börjar hösten.
nu börjar minnen återupptas utom kontroll.
nu är det början på att inte kunna andas.
snart är det svart, och det mörknar för varje andetag.
jag hann knappt snubbla innan jag sprang.
rationell...
jag är tydligen rationell som gör.
stark...
det är jag också.
jag har inte ens sörjt. jag har aldrig fallit ihop.
jag grät förvirrat och förtvivlat.
jag kan historien utan att tänka.
allt som hände, minnen som blixtrar.
men mitt hjärta slutade fungera i samma stund som hennes.
immun. oddsen var emot oss.
emot oss och alla andra i min närhet.
ett drygt halvår senare slog min illusion i spillror.
för två år sedan snart förstod jag att livet är skört,
på riktigt.
Tilda, mitt lilla älskade döda barn, fick en hand att hålla.
för ett år sedan kom det ifatt igen.
och jag vaknar upp en tidig morgon på intensivvårdsavdelningen.
när inte jag orkade mer sa kroppen ifrån.
nu är det höst igen.
jag var gravid, väntade mitt barn.
jag födde mitt barn och julen närmade sig.
vi spenderade timmar, dagar, nätter tillsammans.
mitt lilla, lilla nyfödda barn låg i min famn i timmar.
hon blev stark, stor och var mitt barn.
sen blev hon förkyld.
och tio dagar gick förbi.
jag åkte hem i en bil med en barnstol som gapade tomt.
jag åkte hem och lämnade mitt döda barn i en säng.
jag åkte hem och lämnade mitt brustna hjärta och all sorg.
jag åkte hem, var rationell och stark.
och tiden går.
och jag springer, så in i helvetes fort.
Kommentarer
Trackback
