ALLAS ÅTERHÄMTNING
sedan Olle föddes har jag pumpat slaviskt var tredje timme.
en gång eller två har jag hoppat ett pump på natten,
och har jag haft tur så innebar det 4-5 timmars sömn.
inatt hörde jag varken klocka eller annat
- jag sov guld värda 7 hela timmar i sträck.
det resulterade dock i 1 liter mjölk på en pumpning,
uppenbarligen behövde kroppen sova och återhämta sig
efter all denna stress det senaste dygnet inneburit
- men jag gör inte om det!
andre är i Ängelholm idag för att hämta de andra två.
vi tror på att barnen behöver involveras.
vi svarar på det de frågar om,
och i sin takt så tar dom detta till sig och bearbetar.
inget farligt, inget skrämmande, inga lögner.
så de ska få vara med här nere.
vi har valt Ronald McDonald-huset denna turen.
förr har vi alltid valt patienthotellet,
men många minnen, dåliga möjligheter,
barnen ska kunna vara med...
ja, vi känner helt enkelt att vi med gott samvete kan ta ett rum där.
och som man inte nog kan påpeka
- vilket helt fantastiskt, underbart ställe! familjernas frizon.
dessutom har vi goda vänner där också.
åter igen önskar vi ingen att se sina barn sjuka,
och inga syskon ska behöva växa upp och lära sig den oron.
men, nu är läget så och när man delar resa med någon,
så binder det band och skapar förståelse
och de är starkare än många.
det vilar en tacksamhet gentemot er många.
jag väljer att skriva det jag orkar via bloggen.
energin är låg att svara på så mycket mer.
men allt, verkligen allt läser jag och insuper kärlek,
jag är så tacksam för tankar, för stöd och för hjälp.
jag kanske är dålig på att visa det just nu,
men jag sparar på all kärlek och styrka som skickas.
jag glömmer inte.
fortsätt finnas där, jag ber er.
även när er chock lagt sig och er vardag rullar på,
då är vi kvar här och mentalt är återhämtningen lång.
med Tilds klamrade vi oss fast vid allt hopp som gavs,
inte förrän stunden hennes hjärta slutade att slå
så gav jag upp hoppet om mitt barn.
jag har inte gett upp hoppet här med Olle,
men oron tar över. ångesten har ett starkare grepp.
tänk om vi hunnit komma hem? dragit ut lite på att åka in?
tänk om andra organ påverkas?
vi har upplevt det för att följderna tagit över
och den ursprungliga sjukdomen bara är ett minne blott.
men faktiskt så ÄR det mycket som talar för.
jag har svårt att ta det till mig och svårt att sortera,
men såhär är läget just nu iaf.
CRP gick över fyra dagar från 0, 15, 74 till idag 40 något.
något har han svarat på.
lever- och njurvärden är fina. lite svullen men kissar.
syra/bas har bra värden. röntgen igår var oförändrad.
han dippar inte mycket och verkar klara utan morfin.
han är trött, fastande och har en omfattande infektion.
han har inget blod i avföringen,
men i magsyran som tas upp genom sonden finns det blod.
nu tag vi, en dag, en stund, ett besked åt gången.
första etappen är att få ner inflammationen
och så småningom kunna ge honom lite mat.
nästa fas om det slutar bra utan operation
är ärrbildning, funktion och att det inte återkommer.
men en sak i taget...
Kommentarer
Postat av: Anonym
Fina ni. Gör så ont att ni ska behöva gå igenom detta. En dag i taget. Tänker på er. Skönt att höra att CRP gått ner.
Postat av: Pernilla.R
Kärlek till er och heja Olle 💙
Postat av: Tant E
Tant längtar efter dig, #mirakelOlle <3 när du är frisk ska vi mysa, du och jag! Jag saknar er!
Postat av: Tilda
En dag i taget. Det kommer gå bra ska ni se <3
Postat av: Sara
Tänker på er!
Postat av: Mina
Kämpa på Olle, här är många som hejar på dig & vill att du snart ska åka hem till din fina familj! Tänker så mycket på er!
Postat av: Sara
Tänker på er!
Trackback
