adbro

för några dagar sedan var det ett år sedan vi gick genom ett missfall.

jag satt och fundera på om jag skulle lyfta det, skriva om det, nämna det.

jag har varit noga i bloggen att vara personlig men ha integritet och hålla vissa saker privat.

för mig är det inget skamligt att gå genom ett missfall man inte kan påverka själv.

jag ser inte det som något intimt att kroppen stöter bort något.

men ändå så behåller man det för sig själv, man pratar liksom inte om det. inte jag heller och varför vet jag faktiskt inte. det är bara tabu, av någon märklig anledning.

 

men hur som helst så hade vi ett missfall för ett år sedan.

det var dagen efter barnen fyllde år som jag fick en mindre blödning på kvällen.

tanken slog mig, nu är det kört. samtidigt som den var så liten att även om jag inte haft blödning förr så kan det ju hända och ändå gå bra. det är de känsliga slemhinnorna, det var dubbla foster, det var bara så... bortförklaringarna kändes logiska.

 

nästa dag kom mer och fler blödningar. även nästa dag var det detsamma.

dagen därpå vaknade jag med en tom känsla i kroppen och några timmar senare kunde jag konstatera att det var över.

jobbigt? ja, det var det där och då. "fan" tänkte jag "det hade ju varit så jävla kanon att få barn i början av juli." och jag hann väl en snabb runda tänka att "ja, nu var det över för mig - jag fick i alla fall två fina barn i livet. nu tog turen slut för oss att bara låta André skaka kallingarna innan jag vart gravid." men lika snabbt tog förnuftet över och jag insåg att det var inte hela världen i vårt fall, faktiskt.

 

vi har fått den otroliga turen att alltid kunna bli snabbt med barn, vi har aldrig försökt utan alltid lyckats bli gravida.

vi tar det inte förgivet, vi är otroligt tacksamma och ödmjuka inför det.

men med gott mod så blickade vi framåt och ännu en gång blev vi gravida, fyra veckor senare kom plusset med Olle.

 

jag tänker så här...

för det första var vi bara sex veckor gången. något hände som antagligen gjorde att fostret

inte var livsdugligt. jag är så fantastiskt fascinerad att min kropp förstod detta och stötte bort det på en gång.

för det andra så har vi, tack och lov, lätt för att bli med barn och kom på fötter snabbt igen.

dessutom så hade vi inte kunnat få fler barn, så hade vi ju haft Nova och Milo som levre och mår bra.

 

men det är trots allt ett missfall.

det är ändå ett ämne man väljer att inte prata om.

och, framför allt, är det något som alldeles för många genomlider på tok för många gånger.

jag har ingen större erfarenhet av den smärtan och sorgen, men jag väljer att prata om det för jag tror att det behöver pratas om. och accepteras.

det bästa som fanns var att kasta mig ensam ut i världen och tvingas till att träffa nya människor och ta mig an nya kontakter.

till viss del är det väl den ändrade livssituation som gjort mig bekväm samtidigt som jag blivit äldre och behovet ändrats.

men någonstans försvann en bit av mig, en bit av det sociala och törsten efter nytt.

påtvingade möten och nya situationer jag inte rår på, det som hamnar utanför min kontroll.

jag känner mig överfallen och inträngd.

jag känner mig påhoppad och utsatt.

jag är också fullt medveten om att detta bara är demoner som talar i huvudet och tar över kroppsfunktionen.

men upplevelsen är äkta. känslorna finns på riktigt.

hamnade i en föräldra(mamma)grupp idag på BVC där vi först masserade och sen "lärde känna varann".

gulliga mammor på alla sätt och vis men jag var inte mottaglig. fick gå en lång omväg hem för att återfå någon form av kontroll.

vill inte sitta där med mammor som är i sin bebislycka och förstöra den med min historia.

samtidigt vill jag bara skrika ut att dom ska vara så jävla tacksamma för det dom har. de ska fan se tillbaka på sin graviditet, förlossning och första tid hem och vara så glada för att de fick ha den.

de satt i sin lycka och normala historier. där satt jag och kände att jag var i helt fel forum. 

jag vill också berätta men kan inte, det studsar tillbaka för de kan inte förstå. de har rätt till sin lycka och jag ska inte rasera den med mitt bagage. 

Olle fick inte ens försäkras...

och där ska jag sitta med bebisar som är Olles korrigerade ålder och utbyta historier. 

jag förbannar mig hela vägen hem att jag utsätter mig för trängsel... men inser också att det enda jag kan göra för mig själv är att utmana och utsätta mig för dessa typer av situationer. någonstans ska det väl vara en del i läkning.

dålig sömn om nätterna, fel tid på året, hormoner... allt väller över snabbare än någonsin. känslorna har lekt hela havet stormar och jag har tappat kontrollen på allt. jag som är så beroende av kontroll... det är kaos nu. men jag tar ett andetag åt gången, en dag i taget. ger mig fan på att hitta ro och ta tillvara på all tid tillsammans med mina barn.

mina stora små bebisar - imorgon fyller Nova 5 och Milo 3. så mycket tid och energi jag lagt under dessa åren på att hålla ihop, på att orka, på att kämpa framåt. om jag bara kunde omvandla den tiden och den energin till stunder med mina barn. dom växer ifrån mig, du var ju nyss bebis Nova lilla ❤️