adbro

ändå kommer det ifatt, livet. det jävlas och låter en få försprång, få upp hoppet - så kommer det med en sån jävla braksmäll.

just nu går det så trögt att jag nog rör mig baklänges trots att jag kämpar framåt.

det är rörigt. ofokuserat. det är ensamt, det är tufft, det smärtar och det känns alldeles helt tomt. jag famlar. vill bara få sova.

jag lyssnade på Nine Inch Nails - Hurt och sökte mig till en annan mamma utan sin bebis på Instagram.

det här är ett återkommande fenomen för mig... och lika jävla trögt varje gång.

men förstod att hon förlorat sitt barn och jag letar mig tillbaka till när barnet levde. 

jag plågar mig genom alla korten när man är intet ont anande för att sedan hamna mitt i chocken, rakt ner i smärtan, in i mörkret. 

kan hjärtat gå sönder på riktigt så gjorde det då. precis som alla andra gånger jag gör så.

jag kan inte svara om det är ett sätt att trigga igång en känsla, om det är rent jävulskap och en självdestruktiv handling eller om jag desperat letar efter ett sätt att ändra det förflutna.

ni vet när man ser Titanic och man sett den tio gånger innan, så hoppas man genom halva filmen ändå att denna gång klarar båten sig, nu överlever alla. 

jag sitter på en bänk och liksom bara ser mig själv göra saker och gå genom livet. trevligt.

dessa stunder när barnen är i full gång själva, Olle sover och allt är gjort hemma så en kopp kaffe i soffan i lugn och ro kan hinnas med. smack, där var livet ifatt... 

skit.