adbro

jag vetifan alltså, helt allvarligt, det blir fan inte bättre.

i år gör det så ont. bara så ont.

jag minns knappt henne, kan liksom inte ta på minnena. men hjärtat minns, och det skriker oförståendes desperat efter sitt barn. 

för mitt hjärta kommer aldrig förstå, aldrig acceptera att mitt barn, min bebis har tagits ifrån sin mamma. 

jag har plågat med genom vintermånaderna i fyra år nu och tomheten blir faktiskt bara större.

och i år orkar jag inte ens tänka tillbaka.

hatar allas kommentarer som skrevs för fyra år sedan, hatar mina inlägg, hatar allt som får mig att minnas mer än de minnen jag lärt mig berätta om.

för jag orkar inte tänka mer, orkar inte känna.

men idag vet jag att för fyra år sedan la jag mig med en liten tanke, en gnutta hop om att efter en vecka av helvete så skulle hon faktiskt vända och bli bra.

hon vaknade till och orkade röra sig, blinka när jag pratade med henne och hon till och med gick att mata.

jag trodde på henne... men det var hennes farväl, min sista glimt av min dotter. 

två dagar till, sen är hennes 75 dagar för för fyra år sedan över. 

jag vill bara sova... 

nej, allt jag vill, eller det enda jag önskar är mitt barn igen.