adbro

jag förstod nog inte att jag var chockad - tänkte att jag var nog rätt lugn bara, hade tilltro till skedet liksom. men där, pang, på julafton när Nova var ledsen och inte ville till mig. då slog det mig och hela min värld raserade. dessutom hade jag tagit ett par timmar ifrån sjukhuset för att fira jul med min familj - utan Tilda.

jag låg bara en stund därefter åter i en sjukhussäng med litet kilo Tilda på min bröstkorg. hud mot hud. tätt.

jag hatade det, att vara där med mitt lilla, lilla knytte, ovissheten, oron, alla nya intryck, nya termer, nytt folk, nytt isolerat sätt att leva. jag ville inget hellre än att bara få komma hem med mitt lilla barn och få vara hemma, leva normalt.

samtidigt förstod jag att jag är maktlös. inget! absolut ingenting kunde jag göra mer än finnas där för henne medan tiden gick. idag är jag så fruktansvärt tacksam över att jag bestämde mig där och då för att njuta av tiden och ta tillvara på den i lugnet på sjukhuset tillsammans med henne. och tiden gick ju faktiskt när jag bara tog det lugnt också och njöt av henne på neo. det var tufft och jävligt på samma gång, men det var ju bara att göra det och vara i stunden. för en dag blev hon stor och stark och redo att åka hem. nu skulle vi få börja livet på riktigt, nu skulle neo bara bli ett minne blott som skulle vara så liten del i livet att se tillbaka på.

idag är neo allt jag har. förutom två veckor hemma är neo tillsammans med Tilda de enda fina minnen jag har av henne. utan tiden på neo och de stunder som vi hade där tätt ihop njutandes, fast att det var jobbigt och jag bara ville hem, så hade jag inte haft några mysiga, lugna och nära minnen av henne. då ville jag bara snabbspola och komma ur det, idag är det allt jag har kvar av mitt barn.

så när jag idag säger att jag försöker njuta genom alla vakna timmar jag spenderar var natt tillsammans med Olle, så menar jag det verkligen. jag har ingen dödsångest eller oro att Olle (eller Nova eller Milo) ska tas ifrån mig, mitt hjärta orkar inte bära den oron. men jag insuper all kärlek och alla stunder jag har tillsammans med mina barn här, och nu. en vacker dag kommer jag sakna att vaka nätterna med Olle som skriker, jag kommer att sakna Milos frustrationsskrik, jag kommer att sakna Nova som jävlas med sina bröder. jag kommer sakna dagarna när vi bara bråkat, när ungarna inte gör annat än att sitta på tvären, när tålamodet är slut, när tröttheten är ett faktum och dagarna när jag bara önskar att jag kan ta en veckas semester ifrån barnen. för att varje stund, skrattandes av glädje eller gråtandes i frustration, tillsammans med mina barn är den enda tiden jag har med dom. livet är kort och väldigt skört, så varje stund är värd att ta tillvara på hur jävligt den än är. 

det krävs en känga av livet och jag önskar jag vore utan min lärdom, men jag kan inte ta mig ifrån mitt förslutna och mitt liv. jag kan bara prioritera min energi och fokus ❤️