adbro

han var så trött att ögonen inte var helt stängda när han sov, de tittade bara tomt ut i ingenting.

dessa ögon, med stirrande blick påminde mig om Tilda.

hennes ögon stirrade ut i tomma intet, dom såg ingenting, för dom var döda.

hennes kropp hölls vid medicinskt liv genom maskiner och apparater.

hon låg där, min fina lilla vackra tös, alldeles död i själen medan hennes kropp tvingades kämpa på.

hon var inte där, min lilla älskade dotter var inte kvar, och till slut fick också hennes kropp vila.

jag kan uttala de rationella orden att det fanns inget att göra, vi och läkarna gjorde vad vi kunde, men hennes liv gick inte att rädda.

det fråntar inte en ständig känsla av skuld. jag kommer aldrig förlåta mig själv för att ha överlevt mitt barn. jag kommer alltid skuldbelägga mig själv för att jag bara satt bredvid henne genom sin sista tid i livet. det kommer ständigt att plåga mig att det bästa för mitt egna lilla barn var att få dö.

när jag satt där och tittade på min lille Olle som somnat så gott, så blir påminnelser till bilder. fragment av vad som hände.

det bildar sekvenser av vad som hördes, vad som sades, hur det luktade, hur jag strök mitt finger över hennes kind, hur jag hyssjade hennes till hennes sista vila...

jag återfick fokus på Olle och hela min kropp ville bara lyfta upp honom och krama hans lilla varma levande kropp. 

jag la över fokus på något annat för att än en gång inte orka eller våga mig ens närma mina känslor.

tiden läker inte sår, tiden gör hålet större, djupare, svartare och bara mer tomt. tiden tar mig bara längre och längre ifrån mitt barn.

vad tiden gör är att lära mig finna flyktvägar när påminnelserna kommer för att ställa till med känslor och minnen.

varken mer, eller mindre.