adbro

"äsch du vet, tog denna bilden bara"

detta är en bild på ett dött barn.

ett barn som inte längre lever.

mitt barn.

två timmar innan det togs så levde hon.

medicinskt sett.

för mig försvann hon helt 36 timmar tidigare.

då låg hennes kropp där och pumpade på i det tomma skal som fanns kvar.

maskinerna som gjorde att hon räknades som liv.

hon som låg där och bara stirrade mållöst ut i rummet.

munnen på glänt och hennes små händer som inte hade kraft kvar att hålla i sin mammas hand.

tio dagar tidigare hade hon varit hemma hos mig och haft hela livet framför sig.

levandes, tittandes och full av sitt egna liv.

det cirkulerar ungefär en miljon frågor i huvudet - varför mitt barn? 

varför min Tilda? varför blev just hon sjuk? varför var det hon som blev en i en fåtalig statistik? hon var ju mitt lilla allt. jag älskade ju henne så mycket och hade kunnat ge mitt liv för hennes. jag hade ju varit villig att finnas vid hennes sida till mitt sista andetag. jag skulle ju ge hennes den bästa barndomen och ge henne hela världen. varför skulle hon inte få leva? varför var det hon som jag höll iskall och död? varför fick jag inte lov att fortsätta älska mitt barn? ett levande barn? 

man ska inte vyssja sitt barn till ro för att hon ska dö ifrån en.

man ska inte klappa och pussa sitt barn för hinna förklara dom sista sekunderna innan döden tar vid att man älskar dom villkorslöst.

men så är det.

och tiden läker inte det sår det skapat.