adbro

plockade precis ner Tildas alla grejer, i kastade i flyttlådor.
nerkräkta, spillda, använda och det hugger till i hjärtat.
hon fanns. och hon är borta. aldrig mer.

dagar blir till veckor blir till månader.
i fredags skulle vår lilla Tilda blivit ett halvår gammal.
ett halvår, futtiga sex månader och inte ens dom fick hon uppleva.
aj.

dagar flyter på och förbi för att dom helt enkelt måste det.
aldrig någonsin skulle jag förlåta mig själv
om min olycka legat vilande på Tildas axlar.
hon är mitt barn, min dotter och ska bara få känna att hon ger glädje.
jag måste. dessutom har jag en skyldighet gentemot Nova.
och ja, det blir kanske mer lätthanterligt med tiden,
men det gör fortfarande ont. så jävla ont.
och det har bara gått dryga tre månader
- hur ska jag stå ut en livstid??!
hon saknas mig varje sekund hon inte finns i min famn.
och hon kommer aldrig att någonsin befinna sig i min famn igen.
aldrig mer.

lika stolt som jag är för att jag klarar leva vidare,
att jag orkar se morgondagen, vara Novas mamma
sörja Tilda och bevara hennes minne med oss, hos oss.
lika mycket smärtar varje sekund som jag faktiskt inser,
att världen rullar obemärkt vidare som om inget hänt.
jag följer någonstans med på den banan.
jag glömmer inte, jag accepterar inte - men jag måste.
men ibland vill jag bara stanna upp, stoppa världen.
få hata, få förbanna, vara ledsen, arg...
men det går inte alltid när jag vill.
och att i de stunder, vara tvingad att le, behöva vara trevlig,
prata om saker jag inte hade kunnat skita i mer,
bjuda till, bry mig, använda en social kompetens...
du hade lika gärna kunnat slita ut hjärtat och stampa lite.
dragit pluggen ur väggen och bara låta mig dö,
för det är så in i helvetes jobbigt.

så ja, livet må gå vidare och jag må vara tvungen,
ett leende kanske visas och kallprat om din bakverk,
men helt seriöst - mitt liv tog slut och försvann.
sitt själv och håll ditt barn i din hand och säg
"mamma älskar dig, mamma finns här,
du kommer sova gott och allting blir bra,
mamma älskar dig..."
och sen är livet borta. för alltid.

jag har en släkting som har valt att ta ett beslut som präglar hela livet.
ett beslut som kommer att påverka alla in sin omgivning.
ett stort beslut som är taget av mod för sin egen skull och välmående.

jag fick reda på detta bra häromdagen och tog det inte så hårt.
min reaktion var nog snarare en känsla av "Gud vilket otroligt modigt val"
all kraft, största eloge och hela mitt stöd skänker jag.
så starkt, så modigt och bara så rätt.
jag har tänkt jättemycket, för det påverkar mig givetvis,
men bara med beundran och med stöd finns jag här med mina tankar.

en sista strid och håll tummarna för mig!
går bara detta genom nu så kan jag känna att ja, kampen var lång
men det var det värt för att nå slutdestinationen!
pust, säger jag! sista gången jag vart sjukskriven så här olägligt!

någon som sett denna flickans pappa koncentrera sig?
likheter någon?

du som förälder,
du vet känslan första gången du är borta från ditt barn,
du saknar ditt barn bara när det sover middag.
tänk första natten ifrån din goding och första gången det bli dagar.
känn den känsla av total lycka när du äntligen får krama om och pussa igen.
det har gått tre månader, bara...
en hel livstid kommer jag gå och sakna. aldrig igen få krama om och pussa.
sov gott min vackraste lilla dotter, mamma älskar dig.

"hur känner du när du tänker tillbaka på tiden ni var på BIVA,
när du försöker ställa dig utanför och se dig själv i den situationen?"
frågade kuratorn oss.

en oändlighet.
men när jag sträcker mig efter den är det som att gå in i en betongvägg.
det är så fruktansvärt ogreppbart, oförståeligt och brutalt sjukt.
fragment och små episoder spelas upp, om och om igen.
jag minns lukt, jag minns tegelstenar, jag minns allt.
jag kommer inte ihåg ett skit.

det älter om och om i min själ. att känna lättnad.
jag kände lättnad när läkarna gav oss beskedet att det fanns inget mer att göra.
Tilda ska få somna in.
äntligen, sa vi, tack.

hur kan man känna så när ens lilla bebis ska leva sina sista minuter?
jag gjorde det. jag gör det. hon har lugn och ro.
det gör inte ont i mig att jag kände så,
det gör förbannat ont i mig att jag var tvungen att göra det.

det var allt som fanns, allt jag kunde ge mitt eget lilla barn.
en vilan i frid.
att varje dag, från denna dag till dagen jag själv dör,
dras med att vi behövt känna sådana känslor,
behövt genomlida sådana fruktansvärda dagar,
att det enda trösten som fanns att finna var i att låta henne somna in.
mitt lilla, lilla barn.
det gör ont, förbannat jävla ont och jag förstår inte varför,
varför och hur i helvete kan man låta någon tvingas genom detta?
varför?

grattis säger jag till min gamla kära vän Sanna!!
och välkommen in i bebisbubblan och grattis till världens finaste titel!!

grattis på födelsedagen lilla Clay!

vi har köpt bil - ny bil :)
ingen som vill köpa vår tjusiga andra bil??

Nova äter på sitt sätt :)

nu har även jag gått lös på POMPdeLUX rea på nätet...
dessutom har jag en fantastiskt rolig liten tös här
(förutom faktumet att hon vaknade på tok för tidigt i morse)
kommer in och ska hämta henne så sitter hon i sängen och napparna är borta.
jag frågar var dom är och hon skrattar och drar i blöjan,
jo eller hur! fast visst var det så...
när hon reser sig upp rasar det ur nappar ur hela pyjamasen.

lilla skitungen har haft det senaste tillskottet i kusinskaran på besök.
min kär storasyster har varit på besök med liten Ellie.

nu försöker jag bli med bil, Nova sover och sen bär det av till Lund.
student... men det är blandade känslor för att bege sig neråt igen...

har haft kontakt med Lilla Barnets fond angående det som skänkts,
och i Tildas namn har människor samlat in hela 24 970 kronor.
detta är bara de pengar som skänkts i hennes namn,
det finns även mängder med människor som skickat via sms-tjänsten.
TACK! säger vi för att hennes död inte är förgäves.
en annan familj kanske kan få besparas denna smärta och sorg...

http://www.lillabarnet.se

idag kom jag på att fasiken vad goda pepparkakor jag gjorde i julas.
en aning sega men ack så goda!

jobbar bröllop igår, det var ju en berättelse utöver det vanliga.
missade dessvärre min kära väns examensfest,
men ett stort GRATTIS till dig "Em-ie" för gryma tre år på plugget!!