VACKRA SKAPELSE
jag älskar er, högt
MÅSTEN
Det handlar inte om att tycka synd om sig själv. Om mig själv.
Men jag är trött. Riktigt trött.
Trött emotionellt, i själen och i kroppen.
Bara tanken på att träffa folk gör mig dödstrött.
Jag tänker att jag måste bita ihop, bjuda till. Orka och låtsas.
Det tar så mycket energi att bara tänka på vad jag ska göra,
att när dagen är kommen är orkar jag inte mer.
Jag försöker bita ihop, bjuda till, vara rolig, vara glad, ge energi.
Men jag är bara tråkig, sur, bitter, egocentrisk, lat och trött.
Få stunder händer det spontant att känner mig till freds.
Då, dessa få tillfällen, blandas inte orden ihop,
är inte en dimma i mina tankar och jag andas utan att kämpa.
Sen vill jag bara sova.
Jag vill bara sova hela tiden. Legat i min säng, i mörkret, hela dagar och nätter.
Men jag kan inte.
Jag måste gå upp. Familjen kallar, barnen ropar. Huset skriker.
Måste. Orka. Hela. Tiden. Varje. Dag.
Måste leva, måste se tiden gå, måste göra, måste träffas, måste.
Måste se till att inte skjuta bort varje själ i mitt liv för att jag inte orkar,
måste bjuda till och vara en vän.
Men jag glömmer, jag orkar inte, jag fungerar inte, jag får inte ihop det.
Men jag måste. Varje dag.
Och det är för mig idag att kämpa.
För mig är det en kamp emot logiken, hjärtesorgen och mörkret.
Och den suger ur all min kraft och glädje till sista droppen.
Det känns som om jag springer en maraton varje dag för att nästa börja om.
Men tiden går ju, så jag borde ju komma över och gå vidare.
Kan man tycka.........
VARJE DAG
Jag har fått höra att jag borde se till det fina i livet. Vara tacksam och glad.
Tiden har gått så jag borde faktiskt se till att sluta älta.
Jag borde blicka framåt och lägga resten bakom mig.
"Dra åt helvete! Du är så förbannat dum i huvudet."
Tänkte jag. Om mig själv.
Sen brast det.
Jag ger upp.
Om detta är vad jag borde och folk tycker, så okej.
Jag tvingar ju inte mig upp på morgonen för barnen skull i alla fall.
Jag tar mig inte genom dagen med ett leende på läpparna bland folk.
Jag jobbar inte för att få pengar till en dräglig vardag för min familj.
Jag tvingas inte gång på gång bita ihop för någon dum kommentar,
bita ihop för att inte nämna var mitt alldeles egna lilla barn är,
bita ihop för att låtsas så förbannat jävla bra att allt är just det, bra.
Tydligen inte tillräckligt. Det lyser väl fortfarande genom.
Jag tycker väl fortfarande synd om mig själv på bloggen här. Gnäll.
Jag vet inte vad jag ska göra längre...
Jag kan inte låtsas för mig själv. Ljuga för mitt brustna hjärta.
Jag kämpar på, varenda jävla dag för att få livet att fungera för min familj.
För mina barn. Mina allt.
Jag kräker av mig här. Längtar var dag till min psykolog.
Jag kämpar så mycket, så så mycket.
Jag förstår inte vad mer jag kan göra, nu när tiden går.
Det är inte jag som bestämmer det! Det går och jag står här, blottad, trasig.
Hjälplös.
Jag blir så arg på mig själv.
"Snap yourself out of it."
Men ändå gör det så ont. Varje dag, varje andetag.
Och jag vet inte vad jag ska göra för att stilla den smärtan. Varje dag.
HAPPY FUCKING BIRTHDAY
stämmer det som man säger att vädret på ens dag speglar....
när jag var liten ville jag alltid ha solsken! jag ville ha varit så det senaste året.
om det någon gång regnade eller bara allmänt dåligt,
jag hatade det! jag hade varit dum, tråkig, osjyst...
i år är det mörkt. det regnar, mullrar och smäller i åskan.
lång borta över havet, där det möter himlen, där är en liten, liten ljusstrimma.
grattis på födelsedagen mamma...
BÖRJAN TILL ROMAN
Många berömmer mig.
Säger att jag är stark som tagit mig genom en livskris som denna.
Att jag är en bra mamma som gör livet fint för Nova och Milo.
Tagit mig igenom...
Jag är inte genom, jag är mitt uppe i det. Livet.
Och jag är visst förbannat bra på det.
Men ser du vad jag är, var jag är - på riktigt?
Eller ser du det som du vill? Det som känns enklast.
Manipulerar jag dig?
Jag vill inte bara ventilera här. Jag vill andas.
Jag vill blotta min djupaste del i hjärtat.
Den djupaste avgrund och det svartaste mörker.
Jag vill förklara hur jag kan upplevas ha kommit genom.
Hur jag ler, vad ett leende innebär.
Vad som får mig att stå när hela kroppen kommenderar: fall.
Skulle jag någon gång försvinna vill jag göra det med flaggan i topp.
Jag kämpar till den sista blodsdroppen,
andas till syret tar slut och mina celler fullkomligt lagt av.
Jag gör. Hur? Ingen förbannad aning.
Ju mindre du anar, desto mer finns.
Hopknycklat som en bunt skräp i en överfull papperskorg.
Övertäckt. Bortglömt.
Jag ska försöka visa min värld.
Använda mitt forum att berätta om mitt liv, min vardag.
Berätta vad som syns. Förklara det som finns. Försöka ge en glimt av det ständiga kriget, belysa det faktiska.
Få dig att se vad som är, inte vad du vill att det ska vara.
Jag önskar också att en uppmuntrande fras skulle hjälpa.
Att en positiv anda hade gett mig en push och motivation till livet.
Men jag tror inte på det. Jag stänger av.
Tackar, säger något som låter bra, ler, stänger inne, krossar hjärtat lite till.
Jag behöver ingen lögn. Jag behöver någon, något, på riktigt.
"Håll ut, hon kommer bli bra. Det kommer bli bra."
Sms efter sms, mail efter mail.
Hon är ändå död. Jag höll ut och kämpade på. Men jag har ingen Tilda för det.
NÄR VAR DET DU FÖRSVANN IFRÅN MIG?
när?
