TROGEN SKARA
måste lära mig att ventilera genom bloggen, igen.
jag lovar, förr eller senare snart så kommer det.
HÅLLA EN HAND
satt på bussen i morse och kom att tänka på min dröm.
jag drömde om en vän, det strålade om henne.
både om henne och hennes syster.
så jag skrev det i ett sms. och att jag saknar henne.
hon svarade - och vi bestämde oss för att vi måste ses.
i december.
sen blev jag så ledsen.
för jag och min fina vän bestämmer oss för att ses i december,
för att tända ljus.
med en veckas mellanrum födde vi våra fina barn olika år.
i år firar vi för tredje gången deras födelsedagar
- utan våra barn.
vi ska ses. tända ljus och viska grattis.
något eller någon ska höra oss.
för våra barn sitter hand i hand inen annan värld och väntar.
jag minns fortfarande chocken, paniken och smärtan.
jag har ju förlorat ett barn, mitt barn.
det är emot alla naturlagar och all logik. emot alla odds.
ändå hände det och jag trodde på blodigt allvar jag fyllt upp kvoten.
nu är vi kvitt ditt jävla as till liv.
nu har jag gjort det. för mig, för min familj, för mina vänner.
men livet är skört, litet och fullt av elände och orättvisa.
för en dag fick Tilda sällskap av världens finaste Tristan.
och nu ska jag och min vän snart fira våra barns födelsedagar.
skit.
MINNS SMÄRTAN
det blev en jobbig tid nu.
jag minns.
jag minns inget av vad jag faktiskt gjorde.
minns inte hur vi kom hem,
när vi kom hem, var jag tog vägen,
minns inte vad som fanns, vad som saknades.
men nu minns jag känslan.
kroppen var i full gång,
utöver Tildas mjölk och allt spill donerade jag 82l mjölk.
82 liter bröstmjölk på 2 månader...
ena dagen pumpade jag frenetiskt till mitt barn,
nästa dag var hon död.
jag stod hormonstinnad och sprängande bröst.
men den fysiska smärtan gjorde inte ont.
jag minns hur förbannad jag var.
jag var så jävla arg.
vad fan hade jag gjort för fel?
hur fan kan man bara stå där hjälplös,
helt jävla utlämnad och bara se på hur ens barn dör?
hur i helvete kan livet var så jävla orättvist?
jag minns tiden efter hur de senaste tre månaderna,
hur de varit helt jävla förgäves.
vad fan var jag gravid för?
varför stod jag ut med månader på sjukhus
- för det här!?
för jag minns nu hur jävla panikartat ont det gjorde.
jag hade panik, en klaustrofobisk panik.
ville bara kliva ur min kropp, bort från mitt liv.
ta mitt stackars trasiga hjärta och tomma själ,
och jag ville bara lämna.
jag minns känslan av att inte förstå.
jag förstod inte hur jag skulle kunna leva.
hur ska jag någonsin kunna överleva med denna smärta?
det gjorde så ont att jag inte fick luft.
jag minns smärtan.
och jag förstår inte att det snart gått 3 år.
hur gjorde jag? vad hände?
det gör ju så ont att jag inte vet hur jag ska kunna andas.
panik, ångest och en brutal saknad.
jag saknas dig Tilda.
mamma saknar dig min fina lilla bebis.
du var så fin, så mjuk, luktade så gott.
du var min bebis och jag snusade dig i timmar.
i 75 dagar sen var du död.
och jag förstår inte, alls.
BITTERLJUVA TID
november december.
höst och vinter.
tiden innan jul.
Nova och Milo fyller snart år.
denna stora fina och så speciella dag.
jag ser på mina barn och känner en så otrolig stolthet.
jag fylls av kärlek och av glädje.
samtidigt är det ju denna tiden.
1 månad och 10 dagar efter den 5 november är det den 15 december.
då skulle min andra skrutta fyllt år - hennes stora fina och så speciella dag.
vi skulle firat din 3årsdag.
när jag tittar på mina barn och känner denna obeskrivliga lycka och kärlek,
så inser jag också.
det var precis exakt en sån här liten människa jag saknas.
det var precis exakt en sån här människa jag skulle följa genom livet.
du skulle vara här Tilda lilla, hos mamma. och pappa.
du skulle leka med dina syskon och framför allt skulle du få leva.
jag förbannar döden varje dag.
jag förbannar hur det kunde vara mitt barn som gick sönder.
varför kunde inte du få leva som alla andra barn får?
varför fick jag bara 75 dagar tillsammans med dig?
