IDAG
...för två år sedan färgade sig stickan blå, Nova skulle bli storasyster.
...för ett år sedan stod vi vid lillasysters grav och lovade evig kärlek.
...är det du och jag baby för resten av livet! ❤
tack för vårt liv vi skapat och allt du gett mig.
tack för dig och att jag får dela min värld med dig.
kvällen och natten spenderar vi två på Idala Gård i Trelleborg.
på väg ner hann vi inom Sophie och Henrik för varma kramar.
nu ska vi bara ro om varandra - jag och min make ❤
FYRA ÅR
söndagen efter midsommar för fyra år sedan, 21 juni 2009.
jag går till stan och pratar i telefon när jag hör
"vad fan är det här med din polare Juan?
någon har bjudit in mig till en Facebookgrupp som heter
Vila i frid Juan."
jag blev arg. så in i helvetes arg. vad fan är det för skämt? seriöst!
jag lade på för att ringa Juan. ringa och berätta om det sjuka skämtet.
men ingen svarade.
varje dag i flera veckors tid ringde jag, men han svarade inte.
han svarar fortfarande inte.
håll om mitt barn Juan.
se till att hon har en trygg famn tills jag kommer till er.
då ska jag hålla om min lilla bebis igen.
och jag ska ge dig en kram! för jag saknar dig med, varje dag.
JAG SATT BREDVID
jag minns hur det slog mig.
tänk om vi får åka hem utan vårt barn.
försökte föreställa mig hur det var att komma hem.
föreställer mig att jag går in genom ytterdörren.
svart.
jag fick inte ihop ekvationen.
hur ska jag kunna komma hem utan mitt barn?
jag minns att jag slog bort tanken,
jag kan ju inte komma hem utan mitt barn, tröstade jag mig,
hon må vara sjuk med hon ligger ju där.
så tänkte jag medan jag tittade på den kämpande lilla kroppen.
tänk om jag visste då vad jag vet idag.
då hade jag inte överlevt.
det är så stort att jag vägrade ta det till mig.
man KAN bara inte leva sitt liv utan sitt barn.
eller hur?
hon ligger där.
hon är fruktansvärt sjuk och det kommer ta tid,
men hon lever och hon ligger i sängen framför mig.
jag såg inte att hon bara var maskiner och sladdar.
jag såg bara mitt lilla barn.
det gjorde så ont i min kropp.
jag ville bara plocka upp henne i min famn,
vyssja henne, hålla henne, pussa på henne, lova henne livet.
istället fick jag dra mitt finger längs hennes kind
"vi kommer klara detta, älskade Tilda, allt kommer bli bra"
jag viskar till henne. älskar henne.
för hon finns.
idag bara minns jag, ser tillbaka. dimma och kaos.
jag kan inte reda ut svart från vitt, upp från ner.
jag satt bredvid min dotter i tio dagar.
hon var sjuk med hon levde. hon är mitt barn, min bebis.
hon var liten. men hon är min lilla människa.
jag har skapat dig Tilda! mamma har gjort dig.
världens finaste lilla Tilda.
jag satt bredvid henne och kunde bara se på.
jag kunde bara hålla mitt barn i fingert.
från rosa till grå, från puls till tystnad, från liv till död.
för alltid.
HAT
jag försöker se bakom, se det fina.
men jag kan inte.
jag hatar.
jag älskar alla små fina, oskyldiga och livsglada barn.
men jag hatar det.
hatar alla som har och är barn på dryga ett år.
jag jämför. hur gammal hade Tilda varit?
hur hade Tilda sett ut? vad hade hon kunnat? hur stor hade hon varit?
jag hatar det. för det gör så in helvetes ont.
jag saknas ett helt barn, mitt lilla barn.
var är du? ser du att mamma letar efter dig?
känner du att mamma saknar dig? vet du att mamma älskar dig?
min vackraste lilla Tilda, du fattas i min famn här hos mamma.
NÅGONSTANS DÄR
jag försöker ta det till mig.
varje dag, varje sekund bearbetar jag det.
men jag klarar inte av att ta i det, att förstå.
mäktar inte med smärtan, förmår inte att ta i sanningen.
jag förlorade det man inte får.
som att tappa den dyrbaraste kristallskålen.
kras. tusen och en skärva. splitter.
samlar frenetiskt ihop alla spillror av mig själv, mitt liv.
men händerna räcker inte till. plockar upp en bit, tappar en annan.
spillror smulas sönder och tillintetgörs.
jag tynar bort, sakta men säkert. en bit i taget.
alla. precis alla känslor finns där.
jag känner de inte men dom finns där.
äter mig inifrån och ut. tär sig fram genom kroppen.
jag springer. springer så fort benen orkar.
springer för överlevnad. springer för mina barn.
springer helt utan kontroll.
för det hinner ifatt.
mörkret kommer alltid ifatt.
förr eller senare.
frågan är bara när det smäller.
boom.
MIN SORG I ANDRAS TÅRAR
det är inte ofta, men det händer.
det är inte livsavgörande - men det ändrar stunden från svart till vitt.
hjälper till att nå ovan ytan, ta ett andetag. ladda om syrehalten.
jag kan hålla andan ett tag till.
brutal ärlighet. rak uppriktighet. sanning och tårar.
"ja, jag har mist ett barn" mitt barn.
jag har förlorat det dyrbaraste. förlorat det enda man inte får.
mitt barn.
när jag ser en människas tårar, någons hjärtesorg över min berättelse.
jag närmar mig ett litet, litet steg i rätt riktning.
ett brustet hjärta, någon som sörjer det ofattbara.
för mig. för min historia. mitt barn.
det är så stort att jag inte klarar ta mig till vad som hänt. vad jag gått genom.
men idag fick jag en kram.
en kram och ett långt samtal med hjärtat blottat.
en liten, så liten bit av min sorg fick komma ut genom denna människa.
tack!
det var inget smygande kring ämnet.
det var inget förskönande eller uppmuntrande ord.
det var sanning och sorg.
jag stod och må ha varit avstängd, men jag såg min sorg i tårarna.
min sorg, för mitt barn, i någon annans hjärta och själ.
BUT GOT BACK UP
kvittar hur många gånger jag faller,
så länge jag reser mig upp ensam
tänker jag inte sträcka ut en hand.
