HÖST
höstpyssel, klädesrensning och kalasförberedning 
försöker klämma in lite till i schemat med plugg och barn.
dessutom var mamma och pappa här med fika idag,
och de fick underhålla barnen och hjälpa mig koppla el.
på lördag är det släktkalas för mina barn!! ❤️
RENSA
försökt intala mig själv att jag haft bra koll på barnens kläder.
och ja, relativt har jag väl det men sparat allt,
tagit upp till Tilda, lagt ner Tildas,
tagit upp lite till Milo, lagt ner Milos...
så nu rensar jag - det Milo ska ha, det jag vill spara, det som ska säljas.
bakluckeloppis-oskulden är på väg att tillintetgöras.
men jag tar nu upp kläder Nova hade på Neonatalen med Tilda.
saker hon bar när Tilda blev sjuk och när hon var borta.
ser och jag tar i saker som hon skulle få ärva och bära hon också.
så en låda i taget, kontroll över känslorna...
DIDAKTIK, FAN!
då sitter man här igen, forsar fram den didaktiska biten i kursen.
två fältdagar och nu rapport på åtta sidor att lämna in.
Milo sover, Nova på dagis, kaffe laddat.
får jag bara klart detta är det en uppföljningsdag i december,
annars kan jag vara hemma som en normal hemmamamma igen.
njuta av tiden fram till januari med ungarna.
januari börjar inskolningen.
slutet av januari drar min sista termin igång - slutpraktik och C-uppsats.
börjar bli trött och känns utdraget med skola nu,
men när jag tänker att min klass gick ut tre terminer tidigare än jag kommer,
och jag hunnit med att föda tre barn, spendera månader på sjukhus,
förlorat ett barn efter tio dagars sjukdom, skolat in två barn på dagis,
arbetat, tränat och varit mamma så inser jag att jag är fan bra.
kom inte hit och klaga på mycket i skolan, tungt på jobb,
jobbigt med barn och svårt att få tiden att räcka till...
PS
jag väljer inte att inte godkänna era kommentarer av någon orsak.
kommentarerna är mina så jag behåller de för mig.
med det inte sagt att jag inte vill ha en feedback,
jag läser vart ord och tar till mig var tanke och kärlek.
fortsätt med det kära ni,
vill bara att ni ska veta att jag läser allt.
SYSKONEN BUS
dom här 731 dagarna som det skiljer på mina barn,
de blir mindre och mindre påtagliga var dag.
dom växer sig samman som en enad front mot världen.
och BUS är deras enda och starka ledmotiv.......
FREDAG VAR DATEDAG
fick tummen loss på promenad i fredags
(oj som jag saknar min mil)
och knatade till Klitterhus, stan och hem igen med Cissi
(oj som jag saknade Cissi...)
stannade till på Espresso House och tog en snabb och skrikig fika.
Milo kände sig nog som kung med tre tjejer och diskuterade med Emilia.
skulle ju varit en månads skillnad på barnen och vara födda samma år,
men Milo bestämde sig för att bli ett år äldre med 3,5 månad...
men de får ändå växa upp ihop :)
EGENTID OCH MYS
mamma och pappa ska iväg på långsemester om en dryg vecka.
ville ha lite tid med Nova innan så de hämtade henne i torsdag.
sen sov hon hos dom, var ledig från dagis och lekte hela dagen igår.
tomt utan henne, framför allt när garulampan lyser in i hennes rum
om natten när rullgardinen inte är nere...
men det fina i det är att jag och Milo fick två heldagar.
han var lite svårlagd i torsdags men då kunde jag njuta av att vila tillsammans.
han må inte vara så liten längre men han lägger sig ändå i KMC,
precis så som vi låg i timmar på Neonatalen och mös tillsammans.
varit orolig tider nu med förkylning, åtta tänder (!) och så är han 11 månader...
helt sjuk att om nio dagar är han året. ett år.
lille skiten...
och Nova, honom blir TRE! var tog den tiden vägen?
på samma gång kan jag inte minnas ett liv utan dom...
AJ
nu gjorde det sådär ont igen. 
klarar inte sortera mer än ett par minuter.
stressar mig att inte ordning och koll på hennes saker.
gör ännu ondare att se, ta, röra vid, läsa och saknas.
hon fanns.
MÅSTE.
ta mig.
till gymet.
imorgon.
FÅTT FINT NU
FÖR BARNEN
jag vet att nästintill alla föräldrar säger det.
dom lever för sina barn. och så är det.
man lever för sina barn och vrider om hela sitt perspektiv.
men tro mig när jag lägger orden i min mun.
jag lever. för mina barn. mina barn, är, mitt liv.
inte för att vara en bättre förälder, tro mer om mig.
men jag har perspektiven, fått det bevisat från djupet skådat;
jag lever. tack vare mina barn.
dom får aldrig veta, aldrig känna.
de har en tillräcklig tyngd av ansvar redan att växa.
de ska inte ha tyngden av sin mamma också.
Milo är Milo och Nova är Nova. inget mer, inget mindre.
men jag andas in mina barn, för att andas ut,
för att på nytt kunna ta ett andetag för mina barn,
med mina barn. i livet.
jag ger upp allt, en efter en. sak efter annan.
måste skala av för att lägga energin på det som ger,
villkorslöst.
jag är deras mamma. jag har skapat dessa människor.
de hade kunnat få månen om jag kunnat plocka ner den.
jag krälar, jag flämtar, jag hatar och jag smärtar.
allt är svart.
men där i mitt mörker, där finns två barn.
de lyser upp skarpare än solen och ger livet färg.
ger mig livet, gör det värt att leva.
gör smärtan onåbar och mig en anledning att le.
jag älskar er, mina goa barn!
jag håller er i min famn och vi ger varandra livet.
med och för mina barn. tillsammans bär vi Tilda med oss.
EN FREDAGSEFTERMIDDAG
pratade med Nova i eftermiddags om morgondagen.
sa att vi skulle ha gäster och hon skulle få leka med Tilda.
Nova tittar upp på mig och säger
"hon Tilda är inte död va? hon är min kompis."
och där brast mitt hjärta en fredagseftermiddag.
SNART LITE FINARE
DUM I HUVUDET
du är död. död.
så långt är jag med.
jag hör om det, pratar om det, jag till och med såg det.
jag var där när du dog. jag klappade dig på pannan.
jag höll dina fingrar och jag vyssade för dig.
men sen då? du är död och inte här.
här hos mig.
din kropp slutade fungera och lade av.
du, den som gjorde kroppen levande med att vara någon,
du är borta och försvann. när vet jag inte,
men det var någon gång strax innan ditt hjärta slutade slå.
piiiiiiiiiip....
men sen då?
jag blir helt dum i huvudet.
om jag tänker teoretiskt.
jag lade ifrån mig din kropp sista gången när du var död.
sen var det någon som transporterade dig hit.
någon lade dig i en kista som var alldeles för stor.
någon tog iväg dig och eldade upp dig.
din kropp försvann upp i ett moln ut i världen.
andra bitar samlades ihop i en urna som jag sänkte ner.
ner i jorden på den plats där nu är din grav.
om det låter logiskt?
kanske som vetenskapsman.
men det är inte jag.
jag är din mamma. jag är din mamma utan barn.
så jag måste tro något annat.
jag kan inte tro att du är sönderdelad och utspridd.
du måste vara någon annanstans.
du är någon annanstans.
jag är din mamma och du är inte ens fyllda två år.
ändå vet jag inte var du är. vem du är. hur du är.
var är du? jag är en mamma utan mitt barn.
Tilda lilla älskade flicka, jag undrar var du är?
väntar du på mig? kommer jag få krama dig igen?
man ber mig ta mig genom det. acceptera. gå vidare.
man måste ju vara funtad helt jävla fel.
ta mig genom? vadå? acceptera? vadå? gå vidare!?
mitt barn är borta, jag vet inte var hon är och hur hon mår.
hur kan jag bara gå vidare efter att ha gått genom vadå?
lämna ditt barn någonstans och skaffa ett nytt.
så, var glad över ditt nya och ge fan i att tänka.
tänk inte på det borttappade. tänk inte på vad som hänt.
var glad över att du skaffat ett nytt. get over it.
det är mitt barn. MITT BARN.
jag skapade dig. jag bar dig. jag födde dig.
jag såg dig växa. jag såg dig. jag höll dig.
jag pussade dig och jag kände dig.
du och jag.
så ja, jag är kvar i det förflutna.
jag kan inte ta mig genom det, acceptera och gå vidare.
mina minnen är allt jag har av mitt barn.
allt.
ÄLSKADE POJK
jag har dåligt med tid, ont om energi.
men för att lägga det åt sidan och lyfta fram Milo.
Milo, som fick väntas som ett änglasyskon.
jag tror inte på änglar, tror inte på döden.
men folk förstod och andra kunde knyta an med ett välkänt begrepp.
änglasyskon.
Milo kom som en gåva. ett mirakel att väga upp det tunga.
Nova stod för väldigt mycket och gör än idag.
men man kan inte begära allt av en då dryga ettåring.
hon är Nova. ska bara vara Nova.
Milo fyllde ut det tomrum som skrek i smärta.
han växte ur min famn och jag såg att han klarade det.
idag fyller Milo året om ett par veckor.
min lilla stora älskade kille. förgyller min dag.
9,5kg är han snart. 72cm i rocken.
i vissa bitar får vi ge han utrymme att ta sin tid som prematur.
med det menar jag mest grovmotoriken.
han sitter, klättrar, kryper och tar sig galant.
men detta skedde nyligen och att gå är månader iväg.
men jag varken ser eller tänker på det.
han får ta sin tid, det kommer ju!
annars är han som vilken liten blivande ettårig som helst med tre tänder.
han var på neo idag på återkoll som korrigerad 9 månaders.
med pappa och mormor fick han åka.
jag spenderade en ogivande dag i skolan istället...
på morgonen när jag hämtat in honom i vår säng,
dricker han välling och skiner upp när han ser "Boba" komma in.
sin älskade, fina, vackra och underbara storasyster Nova ❤️
JAG BER DIG
INTE GLÖMT ER
...jag kommer snart tillbaka till bloggandet! 
HATKÄRLEK
att ha halsduk eller scarf är lite min grej.
älskar att få myskänslan det ger att ha den värmande tygbiten.
av någon kanske oförklarlig anledning favoriserade jag en.
en brunbeige mönstrad vanlig halsduk jag tror jag köpte på Ullared.
helt fantastisk!
denna bar jag veckan mina sista dagar med Tilda i livet.
den var till sist så äcklig, men som en tröstande snutte bar jag den.
jag torkade ett hav av tårar med den från min kind.
(även) jag var också så förkyld så jag både hostade och snöt mig i den.
men vad bryr man sig när man sitter och ser sin dotter dö ifrån en.
låt halsduken vara äcklig.
jag bar min halsduk vår tomma bilfärd hem.
bort från sjukhuset där vi lämnade vår döda lilla dotter.
hem till den gapande platsen där Tilda skulle varit.
chockad, förbannad, ledsen, trött och helt oförstående.
jag minns inte mycket, men jag minns att jag kramade min halsduk.
ett klent försök att finna tröst, torka ännu en tår.
jag minns när jag sen tvättade den.
tre gånger efter varandra. bort med sorgen och smärtan den bar.
men jag älskar den ändå. men hatar den så mycket.
MIN DROG
kan tyckas futtigt och osammanhängande med min träning.
vad har det att göra i en blogg om barn prematura födslar och dödsfall?
svar: allt.
jag har triggat igång något under hela denna process efter Tilda.
vad det är, är just nu helt orelevant i sammanhanget.
men jag vill slippa medicin. vill inte bli fast i det.
om det är vettigt eller ej, jag bryr mig inte.
det som får mig att fokusera, känna kontroll är min fysiska kropp.
psyket och min mentala jag är kaos och borta.
men jag kan fortfarande styra min kropp, ha mål och kamper.
att använda mina muskler, se de smyga fram där bakom,
känna en fysisk energi spira ut i kroppen, klara av och uppnå.
makt.
det är en fullkomligt galen känsla av kontroll.
hade jag haft orken kraften och möjligheten hade jag bott där.
men idag är jg begränsad till två gånger i veckan. tiden är min.
så ja, taget ur sitt sammanhang är det helt snedvridet att bry sig om utseende.
i det faktiska är det det enda ställe jag klarar av att ta kontroll.
att tanka upp en liten liten gnutta energi.
att känna att jag kanske orkar lite lite mer än vara bara mamma.
kanske rent av känna mig som någon, vara någon.
min oas i mitt kaoset.
