JULEN
julen är bitterljuv.
barnens glädje är obetalbar.
deras strålande små ögon som tindrar.
de är pirriga och så upprymda av förväntan.
men det här med julefrid, ja, jag vet inte...
tänker mest att det är massa måsten och tvång.
var är ledigheten? lugnet?
men det är ju bara jul en gång om året.
jag är inte en bitter människa.
men det händer saker nu.
när jag får tid till bloggen är all den tid jag också har att tänka.
den tryckande känsla som finns inom mig får utlopp då.
jag njuter av min familj, mina fantastiska barn varje dag.
jag har ett par trogna och älskvärda vänner som jag litar blint på.
jag har avverkat en termin på mitt nya arbete
- inte nog med att jag fick bitar att falla på plats med att hitta rätt arbete,
nu var allt slit med studierna betalats, jag vill verkligen arbeta med barnen,
jag har dessutom fått vänner för livet i mina kollegor.
men livet och dess frågor återstår,
jag försöker leva i känslan av det som är bra och kämpar.
men det tunga finns kvar, och det sipprar ut här.
därför är bloggen rätt mörk och dyster, men också min enda ventil.
ÄR DU EN AV DOM?
ignorerar jag dig? känner du dig glömd?
då är du antingen någon som inte är värd min energi,
eller så litar jag så blint på dig att jag ver du finns där ändå.
jag är trött nu.
orkar knappt med varken mig själv eller arbete.
barnen hamnar också i kläm.
där finns inget mer.
än mindre finns där energi till någon som bara tar.
stå inte bara där och säg att du finns.
visa mig att du fångar om jag faller.
ge mig inte din hand att själv greppa - bär mig.
mitt hjärta är en såpbubbla.
min själ är en storm.
det är ingen bra kombination...
BEHÖVER DIN RÖST
jag behöver era tankar och funderingar.
vad fick dig att hamna här?
vad fångade ditt intresse?
du med små barn - vad fick dig att tänka?
vad är mina starkaste bitar i historien jag väljer att dela?
vi har getts möjligheter att senare i vinter medverka i i TV.
vi har fått en väldigt fin ära att delge vår historia,
men syfte av den förmodande höga smittorisken för RS i år.
vi har ungefär 20 minuter - vilket är kort för att delge allt.
men hjälp oss - vad är våra guldstunder att få ut till Sverige?
vad kan få Tildas död att inte vara förjäves?
vad kan rädda små liv?
EGOIST
idag är jag egoistisk.
jag tänker inte ens be om ursäkt.
jag välkomnar mörker.
vill bara stänga in mig och dra täcket över huvudet.
det är väl fan.
jävla skitliv.
skit.
THE BETTER PERSON
jag är en så förbannat dålig människa.
jag mår dåligt över mig själv.
jag är ingen missunnsam människa.
jag ursäktar inte mig, jag biter ihop.
jag faller inte när någon ser för jag fortsätter kämpa.
jag låter inte mina sorger gå ut över någon.
jag tar mig i kragen och bjuder till.
men jag kan inte nu.
idag är Tildas dag. Tildas födelsedag.
det enda fina jag har kvar av Tilda.
hon är borta från mig.
det finns inget kvar av henne,
men hennes dag finns kvar.
dagen jag fick henne finns kvar.
jag kan inte glädjas om den tas ifrån mig.
det går inte, för det gör ont.
jag klarar inte bita ihop denna gången.
jag kan inte glädjas för smärtan är för stor.
jag fixar inte förlora det sista jag har kvar av henne.
jag känner mig usel men jag kan inte.
det går inte.
jag försöker bita ihop.
suttit i två timmar med barnen på jobb och bara andats.
jag stod i soprummet och världen bara föll.
detta är allt jag har kvar, ta det inte ifrån mig...
GRATTIS PÅ 3 ÅRSDAGEN
för tre år sedan, 01.52 inatt, så fanns du.
en liten, liten människa på 1125g föddes du som.
stark, liten, gråtandes kämpe.
min vackraste Tilda - grattis på 3årsdagen 💕
SNART VAR DU FÖDD
idag för tre (3!) år sedan vaknade jag i eftermiddag i Lund.
sista bilden med Tilda i magen
fick ha min familj på besök under inlägggningen i Lund efter att vattnet gick v25+6
jag hade en värk som inte var av denna värld.
personalen fick bukt på den och jag hamnade på förlossningen - igen.
Andre blev nerringd från ängelholm och med skyhögt crp,
värkar som inte slutade och en kämpandes bebis i vecka 27 i magen.
de drog mitt dropp någon gång senare inatt och klockan hann över 00.
idag för tre år sedan kämpade jag med min lilla bebis i magen,
idag för tre år sedan var Nova fortfarande ensambarn.
idag för tre år sedan var sista dagen innan livet slog en volt.
på riktigt. på allvar. för alltid.
6 ÅR
i en värld långt bortom denna kalla och mörka,
finns en liten fin och underbar pojke som idag fyller 6 år.
Tilda kommer fira dig med dunder och brak.
GRATTIS GOASTE TRISTAN ❤️
MIN IDOL
en liten människa på dryga 4 år finns i mitt liv.
en väldigt stor människa i en pytteliten kropp.
jag förundras var dag över hur så mycket klokhet, empati och kärlek ryms.
har du levt ett liv innan mitt?
du är så vis min lilla tös.
trots dina fyra år har du levt en livstid flera gånger om.
du har gått genom det ingen människa ska behöva se eller kännas vid.
stark och tapper har jag haft dig, min kämpe, vid min sida.
även i dina mest hatiska stunder har du agerat med kärlek.
min lilla dotter, min älskade lilla Nova.
jag är ditt största fan.
du är min idol.
du har levt med föräldrar och syskon i månader på sjukhus.
du har haft föräldrar som glidit isär, en manma som varit deprimerad.
du var ett år när du förlorade din lillasyster.
genom all tumult var du en värmande solstråle.
du har haft en manma som genom två graviditeter inte kunnat lyfta dig.
jag orkade inte busa, orkade inte leka.
i mina djupaste dagar kom du med dina små händer.
du strök tårar från kinden, du la dina små armar runt din hals.
med empati bortom din egen för förståelse så förstod du.
du lever ditt liv med hjärta för dina medmänniskor.
du vet mer om döden och sorgens smärta än många vuxna gör.
trots det så använder du din fantastiska vishet till att leva.
du ifrågasätter saker som inte gör dig lycklig.
du insuper allt som gör dig glad.
du strålar och ler som en ängel från en annan värld.
du är fantastisk min lilla Nova.
den vackraste av själar fick jag i mitt fina barn.
du är en mänsklig form av ren lycka och oändlig kärlek.
DU GLÖMDE MIG
"Har någon sårat dig?"
"Nej. Nej, ingen har sårat mig."
"Men hat grundar sig i sånt."
Jag är ingen hatandes människa.
Men jag hatar livet.
"Jag tror inte."
"Vad är det du inte tror på?"
"Jamen jag tror bara inte."
Jag kan inte förmå mig att ha tilltro, känna hopp.
Det är svårt att förlåta och acceptera när livet liksom är överhängande.
Det är en rädsla.
Vad är det jag ska tro på?
Vad är det jag siktar mot?
Vad tjänar det till när jag kan dö imorgon?
Jag tittar på mina barn och får panik.
Vad fan ska jag älska dom så mycket för?
Vem bestämmer att jag kommer ha dom för alltid?
Ju mer jag älskar desto ondare gör det.
Men vem bryr sig?
Det var så många som stod och trampade rastlöst,
tittade på sina klockor och bara väntade.
Någonstans i detta gestikulerade väl jag att det var okej.
"Skönt, nu har det gått över. Där gick hon vidare."
Så slängde de på sig sina skor och försvann snabbt tillbaka till sina liv.
Där stod jag med min smärta och hela min själ skrek
"Men jag då!?"
Till och med närmsta släkt och vänner var det synd om.
Ja, de tyckte ju det var tungt och jobbigt så de orkade inte...
"JA MEN FÖRLÅT DÅ FÖR FAN ATT MIN DOTTER DOG!
Förlåt för att jag fick stå bredvid när hon dödförklarades.
Och förlåt för att jag fick begrava mitt egna lilla barn.
Hoppas inte jag orsakade allt för stor skada för er."
Jävla idioter...
Och sen var det tillbaka, jag då?
Vad hände med mig?
Nej, jag ignorerar livet.
