adbro

jag vetifan alltså, helt allvarligt, det blir fan inte bättre.

i år gör det så ont. bara så ont.

jag minns knappt henne, kan liksom inte ta på minnena. men hjärtat minns, och det skriker oförståendes desperat efter sitt barn. 

för mitt hjärta kommer aldrig förstå, aldrig acceptera att mitt barn, min bebis har tagits ifrån sin mamma. 

jag har plågat med genom vintermånaderna i fyra år nu och tomheten blir faktiskt bara större.

och i år orkar jag inte ens tänka tillbaka.

hatar allas kommentarer som skrevs för fyra år sedan, hatar mina inlägg, hatar allt som får mig att minnas mer än de minnen jag lärt mig berätta om.

för jag orkar inte tänka mer, orkar inte känna.

men idag vet jag att för fyra år sedan la jag mig med en liten tanke, en gnutta hop om att efter en vecka av helvete så skulle hon faktiskt vända och bli bra.

hon vaknade till och orkade röra sig, blinka när jag pratade med henne och hon till och med gick att mata.

jag trodde på henne... men det var hennes farväl, min sista glimt av min dotter. 

två dagar till, sen är hennes 75 dagar för för fyra år sedan över. 

jag vill bara sova... 

nej, allt jag vill, eller det enda jag önskar är mitt barn igen.

ändå kommer det ifatt, livet. det jävlas och låter en få försprång, få upp hoppet - så kommer det med en sån jävla braksmäll.

just nu går det så trögt att jag nog rör mig baklänges trots att jag kämpar framåt.

det är rörigt. ofokuserat. det är ensamt, det är tufft, det smärtar och det känns alldeles helt tomt. jag famlar. vill bara få sova.

jag lyssnade på Nine Inch Nails - Hurt och sökte mig till en annan mamma utan sin bebis på Instagram.

det här är ett återkommande fenomen för mig... och lika jävla trögt varje gång.

men förstod att hon förlorat sitt barn och jag letar mig tillbaka till när barnet levde. 

jag plågar mig genom alla korten när man är intet ont anande för att sedan hamna mitt i chocken, rakt ner i smärtan, in i mörkret. 

kan hjärtat gå sönder på riktigt så gjorde det då. precis som alla andra gånger jag gör så.

jag kan inte svara om det är ett sätt att trigga igång en känsla, om det är rent jävulskap och en självdestruktiv handling eller om jag desperat letar efter ett sätt att ändra det förflutna.

ni vet när man ser Titanic och man sett den tio gånger innan, så hoppas man genom halva filmen ändå att denna gång klarar båten sig, nu överlever alla. 

jag sitter på en bänk och liksom bara ser mig själv göra saker och gå genom livet. trevligt.

dessa stunder när barnen är i full gång själva, Olle sover och allt är gjort hemma så en kopp kaffe i soffan i lugn och ro kan hinnas med. smack, där var livet ifatt... 

skit.

Tilda var inte mer än 34 veckor, men hon var så stor och stark så självklart skulle vi komma hem och ha med apnelarmet.

så glada. nu blickar vi framåt och kommer se tillbaka på neotiden som en kort liten period i livet.

det är idag den längsta korta lilla tiden jag har att se bak på. den och tio dagar till är det enda minne jag har av min fina tös innan helvetet bryter loss.

Tilda var här för fyra år sedan. precis just här hemma hos oss, hos mig. hon sov hos mig, första natten i vår säng hemma.

dessa 75 dagar om året är plågsamt. orkar inte känna, klarar inte av hur ont det gör. vill bara springa och fly från saknaden.

samtidigt är det allt jag har, precis allt som finns kvar av min Tilda. mitt barn.

jag vill inte förlora ett enda minne, eller en enda stund som jag hade tillsammans med henne. 

men just nu är det väldigt suddigt. det är mörkt, kallt och extremt plågsamt just nu. 

vill fly, vill inte glömma. vill leva, vill inte vandra ifrån. vill njuta, vill inte överge.

det gör ont nu. riktigt ont nu.

och jag förstår fortfarande inte. varför? hur?

"huu huu" sitter milo och säger med han kör med sin älskade tågbana.

eftersom Nova och Milo sover i Novas rum kan Milos agera som bara lekrum och det är toppen - framför allt för mig som har lite svårt att slappna av i för mycket röra. men här inne kan leken flöda utan att behöva plocka undan, akta sig eller ta hänsyn till något annat än deras leksaker och fantasi.