adbro

min lilla plutt börjar närma sig åtta månader.

korrigerat är han drygt fem månader...

med det mesta ligger han någonstans mitt emellan och med maten lika så.

han helammar i princip fortfarande, med en portion gröt om dagen och någon liten smakis här och där.

hade jag kunnat hade jag nog bara ammat honom, men trots bra viktuppgång så blir han nog inte helt mätt på mjölken så det gör stor och bra skillnad med gröt. han får bli riktigt mätt :) så det funkar, frukt fungerar, hemmagjord mat går bra - men all sorts burkmat ratas just nu. och ja, det är väl på gott och ont när man inte alltid pallar vara supermorsa när jag gör lunch till kidsen, lunch till mig och så ska jag mixa till honom också. så idag stod storkok på schemat och frysen är nu fylld men små portioner :)

Olle tog både flaska och napp kanon när vi kom hem från neo. det höll ett litet tag sen kläckte han ju att det substituerade ju tutten så nu är han nappfri och vägrar flaska, oavsett mjölk eller välling...

natten fungerar ju sådär. jag har prioriterat sömnen länge nu och låtit honom docka till vid tutten, bara han sovit. så även om han somnar och sover bra själv på dagarna nu (peppar peppar) så kämpar vi på nu om nätterna att sova utan tutten. well, sömnen just nu är inte på topp - men det går åt rätt håll.

så det är min lilla bebis nu och hans tuttars vardag :)

och jag kan inte säga emot. men måste det vara så himla stort fokus på att det måste vara på denna eviga egentid?

självklart, och jag kan inte understryka det nog, man MÅSTE ta hand om sig och må bra för att i förlängningen kunna vara en bra och närvarande förälder.

men måste det innebära schemalagd tid ifrån barnen? desperat letandes efter barnvakter när mor- eller farföräldrar råkar ha planer? måste det ens vara utan barnen var gång det är tid att bygga upp sig själv?

jag kan också njuta av tiden som jag får för mig själv - utan mina barn. tid som ges till mig och jag tacksamt tar emot. och när jag väl utnyttjar den så gör jag det till max. för har jag ändå bestämt mig och är barnen välmående så är det bara att stjälpa att inte släppa oro och ångesten av att slösa tiden på mig själv.

jag lyssnade på goda råd när hade vår första, tuffa och påfrestande omgång innanför sjukhusets väggar. råd jag själv talar för och tror på. medan jag kunde gick jag en promenad, åt jag en lunch med någon på stan, åkte jag hem och laddade om, firade jul hemma. och jag gjorde det för att orka komma tillbaka, stänga in mig och vårda min lilla bebis. en dag skulle vi ju hem och då hade jag inte lyxen av att kunna ladda om själv. hette det.

som många vet så har jag sedan ett år tillbaka engagerat mig i Prematurföreningen Helsingborg.

tanken var att gå med direkt med Tilda, när jag på riktigt identifierade mig som prematurförälder, Nova var mest bara tidigt född.

men Tilda dog. och lika glad jag var över att se alla de andra inneliggande barnens framsteg och se hur de repade sig från sina bakslag, lika ont gjorde och gör det att se vad jag fattas, saknas och inte får uppleva. tiden kommer ju fortsätta att gå...

men efter Milos resa och med Olle i magen valde jag att tacka ja förra året att ingå i styrelsen, jag hade ju redan byggt upp ett engagemang och en vilja att göra skillnad för andra föräldrar med vår historia som redskap.

 

sagt och gjort. efter ett år i styrelsen, ett år fullt av personliga bakslag på olika sätt och vis för oss alla där, blickar vi framåt mot 2016.

vår ordförande avgick och platsen stod tom, så med ingen kandidat så tog jag tid på mig att fundera för att till sist tacka ja till ordförandeskapet. och vilken ära! med resterande tio av styrelsemedlemmar så hoppas och tror jag att vi kommer kunna driva föreningens arbete med stolthet. 

 

så ser livet ut nu.

jag är hemma på heltid på föräldraledighet och har som förhoppning att kunna vara det ett år till. jag har alltid pluggat och arbetat lite grann med de andra barnen så nu är det vår tid, dessutom är det sista chansen nu i vår innan Nova börjar skolan. och när hon väl gör det så kommer det ju rulla på... åh, min stora tjej, måste du bli så gammal? tänker att mina barn kan väl alltid vara förskolebarn? skolbarn känns ju lite väl gammalt :)

 

barnen är hemma på heltid de också. hade det inte varit för Olles överstimulans så hade de varit hemma hösten också. men åtminstone får de vara hemma hela vintern och medan smittorna sprider epidemier. Olle är stor nu och jag är inte hysteriskt rädd för baciller, men influensa, RS och magsjuka kan han ju gärna vänta ett år med. annars måste han ju bygga upp ett immunförsvar någonstans ifrån... så med femårsverksamhet på förskolan för att förbereda barnen inför flytten till skolan så får Nova vara ett par timmar på förskolan var tisdag.

fyra livstider, en livskris och en helomvändning på livet sammanfattades i några tecken.

kändes futtigt men Tove gjorde en väldigt fin och positiv skildring på det, så jag är mer än nöjd att låta er alla läsa när Hallå! kommer ut.

det som kom att hamna i fokus vad framför allt alla drastiska livssituationsförändringar och hur jag tagit mig genom det. tar mig genom det.

i mitt huvud och i min själ just nu så sker en omvälvande förändring. stora bitar har redan fallit på plats, medan andra fortfarande behöver läggas eller hitta sin plats i livskaoset.

förståelse tillsammans med det tidigare nämnda acceptans är väl de grundstenar jag vilar på idag.

det är stora ord och en otrolig tyngd i den filosofin som jag arbetar fram med mig själv. jag hör mig prata om det och känner att detta kan teoretiskt komma att bli mitt nirvana. i praktiken står jag kvar vid startlinjen och ser en lång väg framför mig.

men det som inger lugn och faktiskt en tilltro att klara av det är att jag accepterar att livet är inte perfekt. har antagligen aldrig varit det heller och kommer definitivt aldrig att bli.

och jag börjar förstå mig själv. förstår att jag ser världen på ett visst sätt och det enda som kan göra något vettigt med det är jag och mitt sätt att hantera det på. 

det är skitsvårt. men världen kommer inte att ändra på sig för min skull så jag får helt enkelt sortera och gallra det som kan inbringa någon form av positivitet. 

jag har svårt att sätta ord på saker och ting just nu, vilket gör mig frustrerad och därav färre inlägg på senare tid.

men jag ska försöka komma igång igen.

det enda negativa är att det är svårt med förflyttningar med barn, vagn och cykel. men det är ju ljust och fint. barnen börjar varje dag i pulkabacken och kan vara ute hela dagarna, framför allt Nova som nog hade kunnat leva utomhus om hon fick. ser fram emot en sommar med tält, triangakök och skogen.

alltså, ibland när jag ska ta kort på familjen... en mular korvbröd och en annan "ler naturligt"...

men vi var i alla fall på Disney on Ice igår.

förstås gången, inte sista och definitivt imponerad!

barnen fastnade ju för paradnumret Frost ❄️

jag gillade hela upplägget men tyckte nog Ariel var härligare med alla färger och danser.

utöver dom så kom både lejonkungen och Peter Pan på besök :)

lika många kom med skräckhistorier om hur jobbigt och vilka stadier av helvete man genomgår.

och med handen på hjärtat så har jag nog upplevt hela spektrat fyra gånger om.

MEN! inte fan hade en jävel nämnt det däringa samvetet. det som växte och växer sig stort, det omvälver och nystar sig in i vart enda litet beslut man gör.

jag hade en bild, en ganska tydlig sådan, om hur jag skulle vara som förälder. vad jag skulle tillåta och vad jag absolut inte skulle stå bakom. 

jag fullföljde mina krav till en början när Nova kom, livrädd för att hennes första månad skulle vara avgörande för resten av hennes liv.

lite sant, brutalt maniskt.

sen hände det - jag insåg. jag började fundera på hur alla andra lyckades trots att de inte gjorde som jag.

och där kom det krypandes - tänk om jag skulle...

objektivt och som grundfilosofi tänker jag att med lite, lite vett och medmänsklighet så kan man inte vara en dålig förälder om man gör sitt bästa i det man tror är bäst för sitt barn.

sen att saker kan gå åt helvete ändå och man kan med facit i hand tänka att detta kunde jag gjort bättre, det är en annan sak.

för utgår man bara från att man gjort sitt bästa i det man trodde var rätt där och då så är man världens bästa förälder - sen är man ju inte mer än människa och vad vore charmen utan det?

kommer på mig själv vissa dagar att ifrågasätta smulor och dra paralleller till ungdomspsyket. 

jag försöker ta mig till mina kloka ord jag så enkelt och trovärdigt predikar både på arbete och för nära. för jag tror på dom.

men sen kommer samvetet och klubbar mig totalt. inte visste jag att man kan analysera skitsaker så förbannat mycket och se sig själv som ett brutalt misslyckande.

men jag antar att jag bara är människa, och jag älskar bara mina barn så innerligt, obeskrivligt, förbannat mycket att jag hade velat ge dom all lycka i hela världen.

men som sagt, inte var det någon som kunde yppa för mig att föräldraskap innebär rätt av konstant tillstånd av dåligt samvete :)

 

sa en barnlös Emma någon gång runt 22 års ålder...

"hej" säger en mer erfaren och realistisk morsa på 28.

men vet ni vad? aldrig förr har jag varit så harmonisk.

för första gången på länge länge kan jag uppleva tillstånd av lycka. inte bara glädje och vara glad, utan tillfredställelse med livet.

hemlighet? tiden.

tiden av erfarenheter, av lärdom, av mognad, av ålder, av arbete med vad JAG behöver.

och jag trodde förr, där bortom Tilda och pojkarna, att lycka var inför andra.

att tillfredsställa mina själsliga behov var utseende, sociala tillställningar, fasaden.

men nu har jag ödmjukt skrattat åt mig själv där innan jag fick barn, tänka sig att jag tror mig veta livskvalitet där och då.

så sent som i höstas, när jag var tvungen att lämna barnen på förskolan för Olles skull, att "bra, nu kan jag vara effektiv när de är där och njuta när de kommer hem" resultat? stress.

Nu! först nu kan jag känna att det är lugnt hos mig.

ja, det är fullt ös och jag är slut i huvudet när klockan blir kväll. men hjärtat och själen är laddat med kärlek och kvalitet.

jag steker ibland köpeköttbullar till lunch, jag skriker ibland helt opedagogiskt på barnen när känslorna tar över, jag låter de troligen se alldeles för mycket tv vissa dagar, jag ser dom ibland gå och sucka av tristess en hel dag.

men vet ni vad? acceptans. jag har accepterat att man kan inte vara en supermslimmad supermorsa med hög pedagogik och massa tid över för lattesnack och powerwalks.

jag accepterar att nu är livet här som småbarnsmorsa, med massa innehåll som jag egentligen inte alls står bakom.

MEN! när jag slutar behöva lägga all energi och all den tid jag gjorde på att fundera över att hinna, att orka, att göra - så har jag helt plötsligt en massa energi och en massa tid över att faktiskt prata med mina barn, umgås med mina barn, spela spel, läsa, vara ute, lära känna dom och visa dom varje dag hur mycket jag älskar dom. också.

och då är det värt att ha okammat hår och omatchande kläder, att steka garants köttbullar och äta lunch i soffan framför tvn fast solen lyser klart på himlen. också.

det är liksom okej - och förbannat jävla underbart.