adbro

och - "egentligen" - är det väl så också.

men ångest är som störst nu innan.

inte nu. 

innan.

nu mäktar kroppen inte ens med att förstå att det ens hänt.

hjärnkapaciteten är som avstängd.

kan inte tänka. 

jag vet liksom en robot vad som hänt.

kan prata om det obemärkt.

är nästintill apatisk.

nu är det bara att hålla andan och överleva ett par dagar till.

sen har årets 75 dagar genomlidits.

det var en måndag den 27 februari 2012 också.

jag vaknade glad och trodde att nu var vi på väg tillbaka.

hon hade visat att i den sargade kroppen fanns det liv.

kvällen innan sjöng jag medan dom små ögonen orkade titta upp och den lilla handen krama om mitt finger.

jag trodde det vände.

trodde att nu skulle vi få tillbaka vår Tilda.

måndags morgon den 27 februari 2012 var sista gången jag trodde på livet.

en timme senare satt jag i ett rum av bly när jag såg hur hon dog och kroppen levde på med maskinernas hjälp.

där satt jag. 

hjälplös och förstod att nu dör hon ifrån mig.

gårdagen var inte ett tecken på liv.

det var hennes sista krafter av ett farväl.

imorgon är det fem år sedan jag överlevde mitt egna barn.

rädslan för att glömma,

eller rädslan för att faktiskt minnas.

tio dagar tog det för henne att dö.

jag minns sammanlagt en timme av tiden.

de andra nio dagarna och tjugotre timmarna vet jag inte vart de blev av.

anstränger jag mig att låta bli att förtrycka så sipprar en del minnen genom och jag minns.

men med minnen kommer känslor.

smärtan gör sig påmind som något som stryper syretillförseln, smular sönder hjärtat och varenda känslenyta i hela själen får stryk samtidigt.

jag vågar så sällan bege mig till det tillståndet när jag minns,

för jag vet inte hur många gånger till jag överlever det.

hand i hand med att lära mig trycka undan minnen djupare och djupare med åren som går, där håller ångesten ett stadigt grepp.

jag fick så lite tid tillsammans med mitt barn.

75 dagar fick vi, och jag utnyttjade inte ens varje minut. 

jag var för godtrogen med att tro att vi hade hela livet framför oss ihop hon och jag.

jag tänkte att jag gott kunde unna mig en halvtimme här och där och få lite jävla egentid. 

hatar egentiden.

så tiden som återstår, minnen jag har av henne, dom trycker jag bort för att undvika känna - men tänk om jag glömmer?

tänk om de redan diffusa minnena blir allt svagare och suddigare? 

i takt med att tiden gräver ett djupare hål långt inne i själen suddas också stunder och ögonblick bort ett efter ett.

jag älter den stackars timmen av minnen om och om igen, både högt och i mitt huvud.

men hur ska jag få fram den andra tiden? känslorna och minnen som jag försöker springa ifrån, men desperat vill bära med mig. 

innan glömskan tar vid och smärtan breder för stor plats långt inne bakom fasaden.

hur?

"äsch du vet, tog denna bilden bara"

detta är en bild på ett dött barn.

ett barn som inte längre lever.

mitt barn.

två timmar innan det togs så levde hon.

medicinskt sett.

för mig försvann hon helt 36 timmar tidigare.

då låg hennes kropp där och pumpade på i det tomma skal som fanns kvar.

maskinerna som gjorde att hon räknades som liv.

hon som låg där och bara stirrade mållöst ut i rummet.

munnen på glänt och hennes små händer som inte hade kraft kvar att hålla i sin mammas hand.

tio dagar tidigare hade hon varit hemma hos mig och haft hela livet framför sig.

levandes, tittandes och full av sitt egna liv.

det cirkulerar ungefär en miljon frågor i huvudet - varför mitt barn? 

varför min Tilda? varför blev just hon sjuk? varför var det hon som blev en i en fåtalig statistik? hon var ju mitt lilla allt. jag älskade ju henne så mycket och hade kunnat ge mitt liv för hennes. jag hade ju varit villig att finnas vid hennes sida till mitt sista andetag. jag skulle ju ge hennes den bästa barndomen och ge henne hela världen. varför skulle hon inte få leva? varför var det hon som jag höll iskall och död? varför fick jag inte lov att fortsätta älska mitt barn? ett levande barn? 

man ska inte vyssja sitt barn till ro för att hon ska dö ifrån en.

man ska inte klappa och pussa sitt barn för hinna förklara dom sista sekunderna innan döden tar vid att man älskar dom villkorslöst.

men så är det.

och tiden läker inte det sår det skapat.

jag vet att jag skrev förra året, eller om det var förra igen, att det är tufft men tomt.

och vet du? det blir inte lättare med tiden... hur många gånger jag nu ska behöva säga det.

jag är mer bedövad, men det smärtar mer.

jag är mer avtrubbad, men det exploderar inom.

jag minns inte, men det förtryckta finns kvar och väger bara mer för var dag som går.

jag ligger om nätterna och funderar, och har så mycket att säg.

men det är knäpptyst.

jag kan skriva en roman men ändå blir det tomma fåordiga meningar som krystat skrivs ner.

det finns inte mer just nu.

bara allt. men det kommer inget.

glad jävla februari - snart är vinterhelvetet över.