6 ÅR SENARE
ensamt, kallt och sargat.
men vi var där allihop, sent på kvällen och tände ett par ljus.
”jag älskar någon som är död mamma” sa milo när vi iom hem.
SOVA
ikväll för sex år sedan gick jag och la mig, ensam, rädd och livrädd för att vakna nästa morgon.
jag var ensam trots Andre vid min sida.
jag var rädd för allt som jag inte ville förstå under dagen.
jag var livrädd för att behöva möta det oundvikliga nästa morgon, jag kunde inte ta in att det faktiskt kunde komma att hända. mig.
det hände mig.
hade jag inte fastnat i frågan ”ja, men vad gör ni åt det sen då?” utan lyssnat på informationen som gavs mig så hade jag vetat att det redan hade hänt.
men man ger inte upp sitt barn. hoppet sliter och tär en i stycken man man ger inte upp. man överlever inte sitt barn hur som helst.
men jag överlevde mitt barn.
jag lämnade henne där, kall, liten och alldeles död.
jag åkte ifrån mitt barn.
hon låg nerstoppad och utan liv när jag satte mig och åkte hem, utan henne.
stolen gapade smärtsamt tom när vi åkte hem. världens längsta bilfärd hem, och varje sekund tickade förbi och gjorde sig påmind. varje sekund med en död dotter gjorde ont.
gör ont. sekunder av snart sex år har passerat och varje sekund utan min varma lilla dotter gör lika ont.
tiden läker inte sår.
tiden rullar på och jag kan inte kontrollera den.
den rullar på och jag kan fortfarande inte acceptera att hon är död.
det som fungerar minst det är att jag inte får ihop att det var jag.
jag fäller fortfarande tårar och saknar dig så innerligt Tilda.
men hur kan det ha varit jag som var där? och nu är jag här, sex år senare.
det gör ont att leva, varje sekund i snart sex år. och det finns inget slut på det.
IMORGON...
man hade väl kunnat tänka sig att imorgon är den värsta dagen på året.
och - "egentligen" - är det väl så också.
men ångest är som störst nu innan.
inte nu.
innan.
nu mäktar kroppen inte ens med att förstå att det ens hänt.
hjärnkapaciteten är som avstängd.
kan inte tänka.
jag vet liksom en robot vad som hänt.
kan prata om det obemärkt.
är nästintill apatisk.
nu är det bara att hålla andan och överleva ett par dagar till.
sen har årets 75 dagar genomlidits.
det var en måndag den 27 februari 2012 också.
jag vaknade glad och trodde att nu var vi på väg tillbaka.
hon hade visat att i den sargade kroppen fanns det liv.
kvällen innan sjöng jag medan dom små ögonen orkade titta upp och den lilla handen krama om mitt finger.
jag trodde det vände.
trodde att nu skulle vi få tillbaka vår Tilda.
måndags morgon den 27 februari 2012 var sista gången jag trodde på livet.
en timme senare satt jag i ett rum av bly när jag såg hur hon dog och kroppen levde på med maskinernas hjälp.
där satt jag.
hjälplös och förstod att nu dör hon ifrån mig.
gårdagen var inte ett tecken på liv.
det var hennes sista krafter av ett farväl.
imorgon är det fem år sedan jag överlevde mitt egna barn.
RÄDSLORNA
jag kan inte svara för vilken rädsla som är störst.
rädslan för att glömma,
eller rädslan för att faktiskt minnas.
tio dagar tog det för henne att dö.
jag minns sammanlagt en timme av tiden.
de andra nio dagarna och tjugotre timmarna vet jag inte vart de blev av.
anstränger jag mig att låta bli att förtrycka så sipprar en del minnen genom och jag minns.
men med minnen kommer känslor.
smärtan gör sig påmind som något som stryper syretillförseln, smular sönder hjärtat och varenda känslenyta i hela själen får stryk samtidigt.
jag vågar så sällan bege mig till det tillståndet när jag minns,
för jag vet inte hur många gånger till jag överlever det.
hand i hand med att lära mig trycka undan minnen djupare och djupare med åren som går, där håller ångesten ett stadigt grepp.
jag fick så lite tid tillsammans med mitt barn.
75 dagar fick vi, och jag utnyttjade inte ens varje minut.
jag var för godtrogen med att tro att vi hade hela livet framför oss ihop hon och jag.
jag tänkte att jag gott kunde unna mig en halvtimme här och där och få lite jävla egentid.
hatar egentiden.
så tiden som återstår, minnen jag har av henne, dom trycker jag bort för att undvika känna - men tänk om jag glömmer?
tänk om de redan diffusa minnena blir allt svagare och suddigare?
i takt med att tiden gräver ett djupare hål långt inne i själen suddas också stunder och ögonblick bort ett efter ett.
jag älter den stackars timmen av minnen om och om igen, både högt och i mitt huvud.
men hur ska jag få fram den andra tiden? känslorna och minnen som jag försöker springa ifrån, men desperat vill bära med mig.
innan glömskan tar vid och smärtan breder för stor plats långt inne bakom fasaden.
hur?
ETT DÖTT BARN
vad gjorde du för snart fem år sedan?
"äsch du vet, tog denna bilden bara"
detta är en bild på ett dött barn.
ett barn som inte längre lever.
mitt barn.
två timmar innan det togs så levde hon.
medicinskt sett.
för mig försvann hon helt 36 timmar tidigare.
då låg hennes kropp där och pumpade på i det tomma skal som fanns kvar.
maskinerna som gjorde att hon räknades som liv.
hon som låg där och bara stirrade mållöst ut i rummet.
munnen på glänt och hennes små händer som inte hade kraft kvar att hålla i sin mammas hand.
tio dagar tidigare hade hon varit hemma hos mig och haft hela livet framför sig.
levandes, tittandes och full av sitt egna liv.
det cirkulerar ungefär en miljon frågor i huvudet - varför mitt barn?
varför min Tilda? varför blev just hon sjuk? varför var det hon som blev en i en fåtalig statistik? hon var ju mitt lilla allt. jag älskade ju henne så mycket och hade kunnat ge mitt liv för hennes. jag hade ju varit villig att finnas vid hennes sida till mitt sista andetag. jag skulle ju ge hennes den bästa barndomen och ge henne hela världen. varför skulle hon inte få leva? varför var det hon som jag höll iskall och död? varför fick jag inte lov att fortsätta älska mitt barn? ett levande barn?
man ska inte vyssja sitt barn till ro för att hon ska dö ifrån en.
man ska inte klappa och pussa sitt barn för hinna förklara dom sista sekunderna innan döden tar vid att man älskar dom villkorslöst.
men så är det.
och tiden läker inte det sår det skapat.
DENNA TID STÅR STILL
det är ju den här tiden på året.
jag vet att jag skrev förra året, eller om det var förra igen, att det är tufft men tomt.
och vet du? det blir inte lättare med tiden... hur många gånger jag nu ska behöva säga det.
jag är mer bedövad, men det smärtar mer.
jag är mer avtrubbad, men det exploderar inom.
jag minns inte, men det förtryckta finns kvar och väger bara mer för var dag som går.
jag ligger om nätterna och funderar, och har så mycket att säg.
men det är knäpptyst.
jag kan skriva en roman men ändå blir det tomma fåordiga meningar som krystat skrivs ner.
det finns inte mer just nu.
bara allt. men det kommer inget.
glad jävla februari - snart är vinterhelvetet över.
DÅVAR DET DAGS...
och så bara, laddat som nere från helvetets helvete kom den, kängan rätt över trynet.
smack.
välkommet till verkligheten ditt as.
jag hatar detta. hatar.
julstämningen som kryper på, alla ljus som tänds, exalteringen över julen som närmar sig.
själv blir ångesten bara större och större för varje andetag jag tar när hösten börjar gå mot vinter. ljuset släcks, mörkret tränger på och smärtan gör sig påmind som en ångvält.
det är samma visa varje år. jag tänker att om jag blundar så kanske jag inte känner. då kanske en vinter, en jul, ännu ett år kan rulla obemärkt förbi.
det är inte så.
kommer antagligen aldrig att bli så.
varje år gör smärtan bara ondare, ångesten bara mer kvävande, saknaden bara större.
jag har nio månader om året där tiden hjälper mig att hantera. där var dag tar mig en dag framåt, varje steg för mig någonstans.
sen kommer vintern, december och allt annat jävla mög.
jag kan inte förbereda mig, vågar aldrig känna efter.
men nu är jag här igen.
6 december 2011, 25 veckor och 6 dagar in i graviditeten, kvart i nio på morgonen gick vattnet.
tänk om jag visste då vad jag vet idag.
fem år senare, fem år snart utan mitt barn. om nio dagar fyller du fem år. skulle du fyllt fem år?
jag vet inte.
du är inte här i alla fall.
det är så jävla svart just nu.
REALITY CHECK
Idag för ett år sedan fick jag veta att jag skulle förlora mitt andra barn.
Såg hur läkarens läppar fortsatte röra sig och hur väggarna krympte rummet.
Försökte desperat samla ihop mina tankar och känslor, men de hade exploderat sig ut i hela rummet.
Det var aldrig en dödsdom och Olle han dog aldrig.
Faktiskt så vände han det så förvånansvärt bra en vecka senare att till och med läkarna häpnade.
Fast det spelade ingen roll där och då, ett år sedan i eftermiddag.
För när läkaren placerar akut, farligt, Lund, intensivvård och ambulans i samma mening så slog psyket bak ut.
Nu fick jag som jag önskade att jag fått med Tilda, om tio dagar kommer han att dö. Jag vet du att varje sekund tillsammans med mitt barn räknas. För varje ögonblick från om med nu utan mitt barn kommer jag ångra smärtsamt.
Det dygn det tog i Lund innan de kunde uttala sig om utbredningen av inflammationen, medan de arbetade för att slippa akutoperera honom.
Vi satt bara bredvid och i panik försökte läsa personalens kroppsspråk.
Det gick bra, det blev bra, det är bra.
Men ångesten över hur illa det kunde ha blivit, hur åt helvete det hade gått.
Vilka känslor som jag återupplevde och den vetskap jag hade av att ännu en gång köra efter ännu ett dödssjukt barn till Lund.
Tänk om jag inte känt på mig att det var något som inte stämde med mitt barn? Tänk om de inte hade tagit min oro på allvar den dagen? Tänk om läkaren inte hade litat på sin intuition snarare än provresultaten? Tänk om inte röntgen tagits just den fredagen? Tänk om helgjouren hade hunnit gå på? Tänk om...
Då hade jag inte haft min fina lilla Olle idag.
Men det gick bra denna gång och vi fick åka hem med alla barnen från Lund denna gång.
Idag har vi kvar vår goa, glada lilla Olle. Ett år efter sin ettmånadsdag ❤️ jag är evigt tacksam.
EFTER CHOCKEN
det tog mig ungefär en vecka lite drygt efter Tildas födsel för chocken att släppa.
jag förstod nog inte att jag var chockad - tänkte att jag var nog rätt lugn bara, hade tilltro till skedet liksom. men där, pang, på julafton när Nova var ledsen och inte ville till mig. då slog det mig och hela min värld raserade. dessutom hade jag tagit ett par timmar ifrån sjukhuset för att fira jul med min familj - utan Tilda.
jag låg bara en stund därefter åter i en sjukhussäng med litet kilo Tilda på min bröstkorg. hud mot hud. tätt.
jag hatade det, att vara där med mitt lilla, lilla knytte, ovissheten, oron, alla nya intryck, nya termer, nytt folk, nytt isolerat sätt att leva. jag ville inget hellre än att bara få komma hem med mitt lilla barn och få vara hemma, leva normalt.
samtidigt förstod jag att jag är maktlös. inget! absolut ingenting kunde jag göra mer än finnas där för henne medan tiden gick. idag är jag så fruktansvärt tacksam över att jag bestämde mig där och då för att njuta av tiden och ta tillvara på den i lugnet på sjukhuset tillsammans med henne. och tiden gick ju faktiskt när jag bara tog det lugnt också och njöt av henne på neo. det var tufft och jävligt på samma gång, men det var ju bara att göra det och vara i stunden. för en dag blev hon stor och stark och redo att åka hem. nu skulle vi få börja livet på riktigt, nu skulle neo bara bli ett minne blott som skulle vara så liten del i livet att se tillbaka på.
idag är neo allt jag har. förutom två veckor hemma är neo tillsammans med Tilda de enda fina minnen jag har av henne. utan tiden på neo och de stunder som vi hade där tätt ihop njutandes, fast att det var jobbigt och jag bara ville hem, så hade jag inte haft några mysiga, lugna och nära minnen av henne. då ville jag bara snabbspola och komma ur det, idag är det allt jag har kvar av mitt barn.
så när jag idag säger att jag försöker njuta genom alla vakna timmar jag spenderar var natt tillsammans med Olle, så menar jag det verkligen. jag har ingen dödsångest eller oro att Olle (eller Nova eller Milo) ska tas ifrån mig, mitt hjärta orkar inte bära den oron. men jag insuper all kärlek och alla stunder jag har tillsammans med mina barn här, och nu. en vacker dag kommer jag sakna att vaka nätterna med Olle som skriker, jag kommer att sakna Milos frustrationsskrik, jag kommer att sakna Nova som jävlas med sina bröder. jag kommer sakna dagarna när vi bara bråkat, när ungarna inte gör annat än att sitta på tvären, när tålamodet är slut, när tröttheten är ett faktum och dagarna när jag bara önskar att jag kan ta en veckas semester ifrån barnen. för att varje stund, skrattandes av glädje eller gråtandes i frustration, tillsammans med mina barn är den enda tiden jag har med dom. livet är kort och väldigt skört, så varje stund är värd att ta tillvara på hur jävligt den än är.
det krävs en känga av livet och jag önskar jag vore utan min lärdom, men jag kan inte ta mig ifrån mitt förslutna och mitt liv. jag kan bara prioritera min energi och fokus ❤️
PÅMINNELSER OCH FÖRBEKELSER
satt vid Olles säg häromkvällen och tittade på honom medan han utmattat somnade och när dagens sista solstrålar lös upp hans siluett.
han var så trött att ögonen inte var helt stängda när han sov, de tittade bara tomt ut i ingenting.
dessa ögon, med stirrande blick påminde mig om Tilda.
hennes ögon stirrade ut i tomma intet, dom såg ingenting, för dom var döda.
hennes kropp hölls vid medicinskt liv genom maskiner och apparater.
hon låg där, min fina lilla vackra tös, alldeles död i själen medan hennes kropp tvingades kämpa på.
hon var inte där, min lilla älskade dotter var inte kvar, och till slut fick också hennes kropp vila.
jag kan uttala de rationella orden att det fanns inget att göra, vi och läkarna gjorde vad vi kunde, men hennes liv gick inte att rädda.
det fråntar inte en ständig känsla av skuld. jag kommer aldrig förlåta mig själv för att ha överlevt mitt barn. jag kommer alltid skuldbelägga mig själv för att jag bara satt bredvid henne genom sin sista tid i livet. det kommer ständigt att plåga mig att det bästa för mitt egna lilla barn var att få dö.
när jag satt där och tittade på min lille Olle som somnat så gott, så blir påminnelser till bilder. fragment av vad som hände.
det bildar sekvenser av vad som hördes, vad som sades, hur det luktade, hur jag strök mitt finger över hennes kind, hur jag hyssjade hennes till hennes sista vila...
då blir minnen till känslor, fysiska känslor.
jag återfick fokus på Olle och hela min kropp ville bara lyfta upp honom och krama hans lilla varma levande kropp.
jag la över fokus på något annat för att än en gång inte orka eller våga mig ens närma mina känslor.
tiden läker inte sår, tiden gör hålet större, djupare, svartare och bara mer tomt. tiden tar mig bara längre och längre ifrån mitt barn.
vad tiden gör är att lära mig finna flyktvägar när påminnelserna kommer för att ställa till med känslor och minnen.
varken mer, eller mindre.
OFÖRSTÅENDES DESPERAT
under åren har folk alltid sagt till mig att tiden läker såren, det blir lättare med tiden, man lär sig leva med det, man går vidare.
jag vetifan alltså, helt allvarligt, det blir fan inte bättre.
i år gör det så ont. bara så ont.
jag minns knappt henne, kan liksom inte ta på minnena. men hjärtat minns, och det skriker oförståendes desperat efter sitt barn.
för mitt hjärta kommer aldrig förstå, aldrig acceptera att mitt barn, min bebis har tagits ifrån sin mamma.
jag har plågat med genom vintermånaderna i fyra år nu och tomheten blir faktiskt bara större.
och i år orkar jag inte ens tänka tillbaka.
hatar allas kommentarer som skrevs för fyra år sedan, hatar mina inlägg, hatar allt som får mig att minnas mer än de minnen jag lärt mig berätta om.
för jag orkar inte tänka mer, orkar inte känna.
men idag vet jag att för fyra år sedan la jag mig med en liten tanke, en gnutta hop om att efter en vecka av helvete så skulle hon faktiskt vända och bli bra.
hon vaknade till och orkade röra sig, blinka när jag pratade med henne och hon till och med gick att mata.
jag trodde på henne... men det var hennes farväl, min sista glimt av min dotter.
två dagar till, sen är hennes 75 dagar för för fyra år sedan över.
jag vill bara sova...
nej, allt jag vill, eller det enda jag önskar är mitt barn igen.
LIVET KOMMER IFATT
när man springer så fort. fort så in i helvetes fort.
ändå kommer det ifatt, livet. det jävlas och låter en få försprång, få upp hoppet - så kommer det med en sån jävla braksmäll.
just nu går det så trögt att jag nog rör mig baklänges trots att jag kämpar framåt.
det är rörigt. ofokuserat. det är ensamt, det är tufft, det smärtar och det känns alldeles helt tomt. jag famlar. vill bara få sova.
jag lyssnade på Nine Inch Nails - Hurt och sökte mig till en annan mamma utan sin bebis på Instagram.
det här är ett återkommande fenomen för mig... och lika jävla trögt varje gång.
men förstod att hon förlorat sitt barn och jag letar mig tillbaka till när barnet levde.
jag plågar mig genom alla korten när man är intet ont anande för att sedan hamna mitt i chocken, rakt ner i smärtan, in i mörkret.
kan hjärtat gå sönder på riktigt så gjorde det då. precis som alla andra gånger jag gör så.
jag kan inte svara om det är ett sätt att trigga igång en känsla, om det är rent jävulskap och en självdestruktiv handling eller om jag desperat letar efter ett sätt att ändra det förflutna.
ni vet när man ser Titanic och man sett den tio gånger innan, så hoppas man genom halva filmen ändå att denna gång klarar båten sig, nu överlever alla.
jag sitter på en bänk och liksom bara ser mig själv göra saker och gå genom livet. trevligt.
dessa stunder när barnen är i full gång själva, Olle sover och allt är gjort hemma så en kopp kaffe i soffan i lugn och ro kan hinnas med. smack, där var livet ifatt...
skit.
PLÅGSAMT
vi var så förväntansfulla - äntligen var det fredag och vi skulle få komma hem. två långa månader var till slut över.
Tilda var inte mer än 34 veckor, men hon var så stor och stark så självklart skulle vi komma hem och ha med apnelarmet.
så glada. nu blickar vi framåt och kommer se tillbaka på neotiden som en kort liten period i livet.
det är idag den längsta korta lilla tiden jag har att se bak på. den och tio dagar till är det enda minne jag har av min fina tös innan helvetet bryter loss.
Tilda var här för fyra år sedan. precis just här hemma hos oss, hos mig. hon sov hos mig, första natten i vår säng hemma.
dessa 75 dagar om året är plågsamt. orkar inte känna, klarar inte av hur ont det gör. vill bara springa och fly från saknaden.
samtidigt är det allt jag har, precis allt som finns kvar av min Tilda. mitt barn.
jag vill inte förlora ett enda minne, eller en enda stund som jag hade tillsammans med henne.
men just nu är det väldigt suddigt. det är mörkt, kallt och extremt plågsamt just nu.
vill fly, vill inte glömma. vill leva, vill inte vandra ifrån. vill njuta, vill inte överge.
det gör ont nu. riktigt ont nu.
och jag förstår fortfarande inte. varför? hur?
pyjamas på inför vår första natt hemma
MÅNDAGSMORGON
"huu huu" sitter milo och säger med han kör med sin älskade tågbana.
eftersom Nova och Milo sover i Novas rum kan Milos agera som bara lekrum och det är toppen - framför allt för mig som har lite svårt att slappna av i för mycket röra. men här inne kan leken flöda utan att behöva plocka undan, akta sig eller ta hänsyn till något annat än deras leksaker och fantasi.
AMMANDE BEBIS
min lilla plutt börjar närma sig åtta månader.
korrigerat är han drygt fem månader...
med det mesta ligger han någonstans mitt emellan och med maten lika så.
han helammar i princip fortfarande, med en portion gröt om dagen och någon liten smakis här och där.
hade jag kunnat hade jag nog bara ammat honom, men trots bra viktuppgång så blir han nog inte helt mätt på mjölken så det gör stor och bra skillnad med gröt. han får bli riktigt mätt :) så det funkar, frukt fungerar, hemmagjord mat går bra - men all sorts burkmat ratas just nu. och ja, det är väl på gott och ont när man inte alltid pallar vara supermorsa när jag gör lunch till kidsen, lunch till mig och så ska jag mixa till honom också. så idag stod storkok på schemat och frysen är nu fylld men små portioner :)
Olle tog både flaska och napp kanon när vi kom hem från neo. det höll ett litet tag sen kläckte han ju att det substituerade ju tutten så nu är han nappfri och vägrar flaska, oavsett mjölk eller välling...
natten fungerar ju sådär. jag har prioriterat sömnen länge nu och låtit honom docka till vid tutten, bara han sovit. så även om han somnar och sover bra själv på dagarna nu (peppar peppar) så kämpar vi på nu om nätterna att sova utan tutten. well, sömnen just nu är inte på topp - men det går åt rätt håll.
så det är min lilla bebis nu och hans tuttars vardag :)
