ABSOLUT INGENTING
KREATIV PÅSK
ENSAM BLAND ALLA
NÄR BLEV DU SÅ STOR?
DOP
BUSH
ARBETET
KVÄLLSPOSTEN, UPPRYCKNING NU!
VACKRA UNGE
HUR??
VACKRASTE NOVA
AKTIVITET
jag är inte vidare aktiv här, inne i en period av inget.
kanske skulle sätta mig och uppdatera om Nova och Milo kanske...
annars är där tomt!
SYNAGIS
sitter och väntar på Neonatalen. Milo precis fått en spruta Synagis.
ska till kuratorn om 1,5 timme så Milo får äta och jag fördriva tid...
hittade söta små flyers om RS-viruset. kika in och sprid gott folk!
KREATIVITET
den går framåt - från kladd till, eh, mindre kladdigt.
idag var hon så exalterad att rose ska hämta henne från dagis imorgon,
att hon ritade hur hon blev hämtad och de nu leker hemma i Novas hus :)
KÅVEPENIN
efter en slemmig och ihållande förkylning ett par veckor,
blev han frisk men uppenbarligen dragit på sig en öroninflammation...
trumhinnan gick så vi grävde var i mängden i söndags.
han är frisk nu men har fått en kur penicillin för att inte bli infekterad.
...blä för kåvepenin säger vi!
magen slår back ut och allt bara rinner genom kroppen på liten.
sista dagen i morgon så snart slipper han pinan den lille spelemannen!
HUR GÖR MAN?
det är den ständigt återkommande frågan. hur gör man?
alla har sina egna funderingar och tankar kring det,
men en sak har de alla gemensamt.
de vet inte vad de pratar om och kan turligt nog inte förstå.
och de säger alla att dom inte hade klarat av det, för "hur gör man?".
man gör inte.
"du är så stark, jag beundrar dig som orkar."
jag är inte stark, jag lever varje dag i plågor och tvingas till livet.
jag orkar inte, men jag måste. jag bara måste och skalar ner.
jag skalar av det som inte är livsnödvändigt.
skalar av det som klarar av att leva utan mig.
skjuter undan, trycker bort, tar avstånd och undviker.
för jag orkar inte.
jag varken vill, kan eller orkar.
men jag måste. för min två barn i livet.
men det är ingen självklarhet.
inget, och jag menar absolut inget, kan jämna upp för sorgen och saknaden.
det ära bara ett tvång.
men jag ler, viftar bort och livet rullar på till de jag möter.
jag hatar det. vill inte det.
livet rullar på, världen fortsätter fungera. här står jag tappad vid sidan av och låtsas orka springa vid dess sida.
alla reagerar vi olika, alla hanterar vi olika, alla behöver vi olika.
men jag är inte gjord att inte vara glad. inte vara lycklig. inte glädjas.
jag är inte gjord för detta, jag vet inte hur man gör.
jag bara gör, för att jag måste.
för vad?
jag frågar mig varje dag detsamma, varför?
STÖD
kurator och vård i all ära,
men vad hade jag gjort utan min handhållande vän?
http://med-barnen-i-handen.blogspot.se
MITT I ETT JOLLER
då kom han på att han var trött!
TERAPI
just funnit min terapi - för nu iaf! min trädgård.
putsa fönster, klippa buskar, beskära träd, slänga skräp...
nu är det bara att kunna sopa och kratta ihop det sista när det inte blåser
- sen välkomnar vi våren så det kan planteras blommor och finlira med möbler.
jag lyckas njuta utomhus. tror jag ska börja campa.
FÖRLÅT
nu har jag tråkigt nog insett att folk trillar in här och hakar upp sig på ett litet inlägg.
det har inget med min blogg eller med mitt liv att göra.
jag valde bara att avreagera mig genom ord på katter som ränner omkring här,
som förstör i trädgården och smiter in i huset.
nej! jag ska inte skada eller ha ihjäl kattstackaren,
men i det perspektiv att jag som husägare som aktivt valt att inte ha katt,
men ändå har katter här - då ser jag katter som kattfan som ska bort!
men jag är för klok och glad i djur för att jag i praktiken skulle göra något.
jag önskar givetvis stundtals att katten stack och brann,
fast jag är ju inte helt tappad och inte fattar att det inte är kattens fel.
så ledsen om jag provocerade, inlägg ska tas bort.
för det som är grunden till min blogg är mina barn i livet och i graven.
sorgen glädjen och kärlek till mina tre små älskade små barn.
tråkigt att det ska hakas upp på att jag i ett inlägg blir arg på en stackars katt.
hej då.
DAGENS HÖJDPUNKTER
- vi har tå 'gittor på dagis ida.
- jaså, är där två Birgittor nu?
- aa.
- vem är den andra Birgitta då.
- hon hete 'gitta.
åh fasiken!
gick till förskolan i morse och möter en cyklandes pojke i tioårsåldern.
han var så söt med sitt blonda hår som stack ut under hjälmen
och de stora ögonen med ögonfransar som om det var lösfransar.
- titta fickan cykla, säger Nova och jag förstår att hon trodde det så söt han var.
men då bryter han förtrollningen när han från ingenstans ryter
- jag har fan k*k!
haha, snopet värre...
THE END
help me see myself cause I can no longer tell
ooking out from the inside of the bottom of a well
it's hell i yell...
but no one hears before i disappear whisper in my ear
give me something to echo in my unknown future's ear
my dear,
the end
comes near
i'm here
but not much longer...
LITEN NOVA
får man lite ont i hjärtat eller vad?
gick hon och satte sig själv ute och fikade på sin macka och glas vatten.
DÄRMED KLAR MED MEDIA
Tack för att ni ville lyfta fram vår historia. Därmed tar dock tacksamheten slut.
Jag är otroligt ledsen och besviken över den fruktansvärda vinkling som gjorts på vår historia. Jag vet om att det innebär risker att beblanda sig med media, speciellt skvallerblaskor. Men någonstans hade jag en tillit till människan att lite folkvett och empati inte är för mycket begärt. Du måste förstå, jag är en mamma, en mamma som sörjer mitt döda barn. Att vårda hennes minne och föra det vidare i bara ljus och kärlek är heligt för mig. För hennes minne är allt jag har kvar av min bebis.
Att för det första koppla ihop oss med Alexander…? Jag, liksom alla i min omgivning, står som frågetecken; varför? Deras historia är fruktansvärt olycklig och jag beundrar dem att driva på frågan för bättre sjukvård. Dock är inte vi att med egna erfarenheter att skriva under för att skärpa vårdcentralen och sjukvården.
För det andra är vi inte mer än nöjda med den vård vi fick till Tilda i hennes sista dagar. Vi hade inte kunnat begära mer, de gjorde precis allt de kunde och lite till. De involverade specialister från hela landet och överläkaren Valeria på BUS i Lund arbetade 4,5 dygn i sträck för att rädda vårt barn. Men Tilda var ett sällsynt fall där inte ens ett mirakel kunde rädda henne, hennes kropp klarade helt enkelt inte av det. Hennes död var oundviklig.
Jag kräver rättelse. Som mamma, som människa, för Tildas minne och för den inte mer än högst professionella personalen på BIVA i Lund som gjorde allt för vårt barn.
Du frågade mig rakt ut om jag var besviken på vården och deras tillvägagångssätt och jag svarade dig nej. Jag vet att jag sa till dig att givetvis i stunden kunde vi ifrågasätta och tvivla, men i efterhand har vi ingen att klandra – tvärtom. (De gjorde mer än vad vi förstod då att Tilda behövde.) Men vem i hela världen hade klandrat två föräldrar, som ser sitt barn på väg att möta en oundviklig död, att de i ren förtvivlan funderar i stundens hetta – vad hade kunnat ha gjorts annorlunda? Och att du då tar dig rätten att inte bara vinkla, utan dessutom felcitera, och förvrida det enda vi har kvar av vårt barn, det är skamligt.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att de som läser har hört vår historia förr och kan genomskåda artikeln. Men jag ljuger om jag säger att det inte krossade en bit av mitt hjärta och se hur min lilla Tilda ligger till grunden för ett sådant missvinklat reportage.
Med vänlig hälsning, Emma Adbro."
KVÄLLSPOSTEN
jag är otroligt ledsen att det vinklas i Expressen att det var sjukvårdens fel.
för det första förstår jag inte varför vi kopplas ihop med Alexander...?
för det andra har jag aldrig uttalat
"Vi litade på läkarna, men sedan gick det fort."
definitivt inte i en mening.
vår fulla tillit var till läkarna, utan tvekan!
och vi vet att de gjorde allt. vi kan inte vara mer än nöjda över vården i detta fall.
SISTA GÅNGEN VI SÅGS
...jag kom in i hennes rum. tystnad.
det var inga sus av maskinen, inga pling i alarmet. tystnad, död.
vi fick en skål med vatten och en trasa att badda henne.
ångesten bara väller upp när jag tänker tillbaka.
jag minns inte Tilda i livet, jag kan inte blunda och känna hur det kändes.
hur jag höll henne, hur hon snusade, hur gosig och varm hon var.
det är borta och ur min värld.
allt jag minns, allt jag kan känna, är den dagen.
jag kan blunda och åter känna hur det var att komma in i rummet.
hur vi tog trasan och försökte tvätta bort livet från henne. död.
vi försökte tvätta bort klistret från alla elektroder, tejpar och annat.
jag kan fortfarande känna hur kall hon var, inte bara händer och fötter - hon.
hennes lilla blåmärke i pannan, insjunkna kinder, svullna fontanell.
jag lyfte upp hennes huvud. det hade legat still så länge att det var helt snett.
hela huvudet var deformerat - bubbligt, platt och svullet.
min lilla, lilla Tilda. inte nog med att du var död, du var inte ens du. borttynad.
jag minns hur vi klädde på dig dina alldeles för stora kläder,
dina armar och ben var så tunna, så kalla, så lealösa... du var ju död.
jag minns hur jag plockade upp dig, du vägde inget. fanns inget mer än din kropp.
inget släng med huvudet, inget stretande med benen, inget suttande.
inte ens ett skrik eller gråt, bara en kropp fallen till ro.
denna känsla av att hålla dig lilla gumman min, min dotter.
mitt barn...detta är allt jag minns av att känna och hålla mitt barn.
död.
GOD NATT
mycket tankar lite tid.
dålig koncentration och mycket praktiskt som tar tid.
god natt
