FRUKOST
jobbar frukost idag.
lika stressande det är att jobba och ha den sociala pressen på mig,
lika underbart är det att andas ut till saybia, veta att måsten är klara,
ställa sig med en rykande kopp kaffe och titta ut över havet.
se en fågel flyga, vågorna slå stillsamt mot strand kanten och solen leta sig upp.
ett andetag i taget.
BIT IHOP
skolan, den jag brann för.
nu hade det kunnat kvitta,
men det är för något gott...
MAMMAS POJKE
fanns en liten oro, att han skulle växa ur min famn. 
att han inte längre kunde fylla ut det tomrum jag bar i min famn.
att han skulle växa förbi Tilda och växa ifrån mig.
men han växte ur Tildas tomrum och växte till en Milo.
min Milo. min älskade lille pojke som lyser upp min morgon, varje dag.
så liten blev så stor. så alldeles perfekt!
världens bästa lillebror!
ATT SKÖTA EN GRAV
jag har inga problem att lägga pengar på barnen, 
tvärtom!
hade gärna gett dom månen om jag kunnat.
men när jag lägger åtskilliga kronor på graven gör det lite ont...
jag vill ju att hon ska ha det fint! hon ska få allt.
men jag vill kunna handla till henne, ge henne livet och allt som hör därtill.
jag vill inte behöva handla saker till min dotters grav...
jag vill planera tvåårskalas, köpa paket och fixa tårta till henne också ❤️
HAND MADE
idag har vi bestämt oss för att klä Nova i hemgjorda kläder. 
moster Annas klänning och (Andrés) farmor Siris strumpor.
vackra lilla flicka
ÄNNU EN DAG FÖR ETT ÅR SEDAN
idag för ett år sedan gick dagen med hjärtesorg efter Tilda.
jag sörjde henne men hade ändå en naiv tro,
en tro att vi hade tagit smällen för oss, för våra nära och våra kära.
att nu hade vi gått emot alla odds och naturens alla lagar och förlorat ett barn.
nu var vi skyddade.
idag för ett år sedan lade jag mig trött och gravid för att sova.
jag läste genom Aftonbladet och slöt mina ögon för att få sova.
pling. ett SMS.
det var från min vackraste vän och jag behövde läsa det.
idag för ett år sedan brast min illusion, min tro om hopp gick i stöpet.
idag för ett är sedan släppte min väns barn hennes hand för sista gången.
idag för ett år sedan förlorade världen det goaste lilla treåring som finns.
min vän förlorade sitt barn, på ett kort ögonblick rätt framför ögonen.
där, idag för ett år sedan, slöt allas våra Tristan sina ögon för sista gången.
det brinner ett ljus för Tristan i minneslunden alldeles bakom Tildas grav.
någonstans finns det två små barn som håller varandra i handen.
de tar hand om varandra, finns med varandra och väntar på oss.
idag för ett år sedan tog Tilda emot en liten pojke med stora armar.
flyg små fjärilar flyg
LITE LUGN
jag har försökt ignorera vårt kök sedan vi flyttade in.
vänta med att göra om till vi vet till vad vi vill ha exakt
och tid och råd hade en viss del i det hela det med.
men jag blir schizofren i vårt kök med färger ocj grejer.
så nu ryker tapeten - vitt! vitt ska det vara.
då kanske jag kan leva med gröna luckor ett år till.
bara jag slipper tapeten och bårder och en miljon intryck...
FREDAGS
hade sån ångest på morgonen i fredags.
tror inte att det var för intervjun i sig,
utan det var principen att träffa folk, framför allt någon jag inte känner.
det är märkligt.
jag har alltid sett mig själv som öppen, social och okomplicerad.
nu är det motsats.
jag vill vara i fred, människor är jobbigt.
det är jobbigt att prata med folk, speciellt nya.
men intervjun gick i alla fall bra.
det var ett bra samtal,
även om det blev lite luddigare än det har gjort innan.
det var ju längesedan nu som jag pratade om det.
men jag litar på att de kommer att göra det väldigt fint.
ska få läsa innan något trycks, Expressen krossa allt förtroende.
nu ska vi göra oss klara.
plugg och dagis väntar.
och ungarna börjar bli stimmiga i bingen...
ALLERS
imorgon kommer allers.
jag är inte förberedd, alls.
inte på något stressande, negativt sett.
bara ointresserad.
men det är jag inte.
jag ska än en gång ge mig fan på att hon inte dog förjäves.
tänk om det bara hade kunnat göra skillnad för en.
att hennes historia får en människa att tänka om.
min Tilda, min lilla bebis.
jag glömmer att du dog, raderar vad som hände.
du fanns. jag födde dig mitt barn och höll dig i min famn.
jag älskade dig, pussade på dig, höll dig när.
jag var din mamma.
jag är din mamma.
du är mitt barn och kommer alltid att vara.
och man kan inte överleva sitt barn, kan inte överleva sitt barn.
det går bara inte.
så dagen du dog slutade jag att leva,
så jag minns bara att du fanns hos mig.
jag lever med att jag höll dig nära och kände din goa lukt.
så det ska bli intressant hur morgondagen skrider.
få prata om mitt vackra barn inför världen igen
7
uppdsterade min telefon och håller på att få ett sammanbrott...
KVÄLLSMYS
spenderat en heldag i skolan, efter ett samtal.
vi börjar kanske komma någonvart med samtalen, kanske.
men det känns stort och lite skrämmande,
så låter det vara sagt men inte mer så länge.
skolan... tror att en prestation i att faktiskt slutföra,
det kan lätta en del av det pussel som som stressar att få ihop.
känna att jag presterat, att jag klarat, att jag är någon - något.
ett par veckor till nu i höst. bit ihop!
sen är det ett par till hemma med Milo innan jul.
i januari ska han skolas in, min lilla bebis!
och våren, ex-arbete och slutpraktik.
bit ihop - sen är det över!
nu lär sig Nova hur det är att ha en lillebror...
Emma och lillebror, lite nostalgi faktiskt...
jag läste Emma-böckerna i mängder när jag var liten.
VÄRLDENS VACKRASTE DOTTER
VAR ÄR OCH KOMMER VARA
jag må var lättriggad i humöret nu,
men där finns ett par saker som retar mer än andra.
något som gås igång på är när vuxna ser barn som inkompetenta.
och då ska vi inte prata om mina barn...
barn innehar kompetens i alla dess former,
de ska bara komma till insikt och erövra sin kunskap.
formas, utvecklas och ses som fullt kapabla.
eller finns där någon gräns för när man räknas som fullbordad människa?
är där någon ålder man måste passera för att ges utrymme i världen?
nej, för mig måste de få en chans att vara, bara vara.
vara den lilla människa den är menad att vara, från dag ett.
deras känslor och utrymme ska få vara precis lika mycket som mitt.
jag må inte vara världens bästa mamma ur all världens perspektiv,
men jag älskar mina barn högt och de är mitt allt.
så ge fan i att klappa på huvudet och se de som blivande.
mina barn ÄR.
ATT SKRIVA
jag försöker skriva. rättelse, jag vill skriva.
men jag vet inte var jag ska börja, famlar.
så mycket och ändå absolut ingenting.
jag vill visa upp mig själv, blotta min själ.
men vad finns där att säg? vad vill du höra?
jag har sorg. har sörjt och sörjer var dag.
men min sorg eskalerade till något större.
det växte upp från djupet, vällde upp i mörker.
men den olidliga saknaden av Tilda är inte anledningen.
det var droppen som fick bägaren att rinna över,
min utlösande faktor.
jag känner igen känslorna, kan ta tankarna, skräms inte längre.
jag har varit där förr.
men nu är jag fast, djupare och mörkare än någonsin.
jag kan inte se tillbaka, allt är mörkt. svart. likadant.
hur förklarar jag det? när jag inte förstår.
hur berättar jag? när jag inte vet.
hur rättfärdigar jag? när jag förbannar mig själv.
hur involverar jag? när jag själv vägrar att erkänna.
så länge uppehåller jag mig, var sekund.
men jag ska försöka att visa.
visa det som faktiskt är - mina barn.
alla mina barn, alla tre. två mot en.
NYTT VIA MOBILEN
appen fungerar igen.
så mycket naturligare det kan bli att skriva här igen.
kanske.
WIEHE
För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent
MIN VÄRLD
Att trycka bort, ignorera och springa ifrån.
För att orka dagen. Orka le, orka försöka fokusera, orka göra något.
Det minsta lilla jag är på och petar på det tunga lägger jag av.
Paniken.
Jag pratar bort, ler, skrattar.
För jag klarar inte av att känna, orkar inte med att vara i smärtan.
Då fungerar jag inte alls, och jag måste ha kontroll. Kontrollera mig.
Att inte känna, inte orka. Att hålla upp fasad och ha kontroll.
Styra upp familjen, barnen, få vardagen att fungera.
Suck.
När barnen är lagda är energin slut.
Jag vill bara sova, vara i min bubbla och i min egen värld.
Där trivs jag bäst.
PLUGG
känns som universums största kliv att ta idag - tillbaka till skolan.
jobbigt.
men samtidigt vill jag bli klar. 1,5 termin.
orkar jag bita ihop nu i sex veckor och någon tenta, är jag klar till sommaren.
och jag vet att det kommer lugna. att vara klar för arbete.
har ett otroligt stöd och väldig hjälp från de administrativa på skolan.
tack! för all hjälp.
nu kör vi...
