adbro

gravid i vecka 24+0 - intet ont anande i två veckor till



ett par minuter gammal och placerad i kuvösen med syrgas (1125g)



liten hann bli stor - hela 2660g var hon uppe på


resterande bilder är tagna med mobilen och har inte så bra kvalitet.
klicka på dom, titta så mycket du orkar
...men minns Tilda som den lilla fina och hela flickan hon var.




första mötet efter ambulansfärden ner till BIVA i Lund
än så länge är hon "bara" uppkopplad i sin vanliga respirator
hoppet lever.



alla slangar och allt skit som upptog hennes kropp.
25-30 olika mediciner, slangarna som transporterade ut hennes blod,
ut i ECMO, syresatte och pumpade tillbaka in i systemet.
pulsmätare, syremätare, elektroder, vätska, socker.....



hjärnblödningen är ett faktum, Tilda är inte kvar.
hennes kropp finns och lever med hjälp av maskinerna.
jag ser att min lilla Tilda finns inte kvar i sin kropp.



en sovandes och fridfull liten fjäril.
vi har tvättat henne och klätt på henne sin lillasyster-tröja.
en liten nalle ligger vid hennes sida och ger trygghet.



regnbågsrummet. nerbäddad i sin fina säng.
en sista klapp, en sista puss och jag har inte sett mitt barn sedan denna stund.

idag kombinerade Nova ihop en ny ordföljd vid frukosten
den bestod av "Bä (hennes gose), bajsch, pappo, blä"
och sen garvade hon, tittade på mig och sa "neee"
hon drack upp sin nyponsoppa och sa "mee bajsch"

kom fram till idag hos kuratorn,
att det är inte konstigt att jag inte mår bra...
när en känsla som lättnad är vad man känner när en lilla flicka somnar in,
då har man rätt stora känslor och upplevelser att hantera.
jag bara säger det.

att jag har instabila dagar är väl att ta i underkant...
varit, i min värld, många dagar med mycket att göra.
märks. trött igår och helt borta idag.

kände hur jag bara ville gråta när vi kom till förskolan idag jag och Nova,
barnen stod klara för picnic med ryggsäckar packade.
det missade jag.
kände hur jag instinktivt var på väg över disken när jag handlade till Nova
"ska jag slå in, eller vill du ha med en låda?"
...håll käften kärring, det är mitt barn - jag har två till och med...
bara tanken på det jag måste fixa klart i skolan får ångesten att bubbla.
vetskapen om en helg med mycket på jobb får mig att vilja lägga mig ner och dö.
lite grann.

...Nova fick bestämma så det blev vindruvor och banan till frukost :)

haft en slö dag med mycket vertikalt läge idag.
sen var det full rulle på jobbet...
avvaktar bilder och tankeverksamhet till imorgon.
får säkert fram en massa tankar hos kuratorn dessutom...
God natt!

här finns så mycket tankar, så många funderingar.
vill dela med mig, vill låta det vara mitt...

tänkte koppla upp kameran i datorn sen,
känner att jag behöver visa hur det såg ut,
vad vi gick genom och få älta det några gånger till...
att hon fanns, att hon är borta - det kan jag leva med.
att vi förlorade henne, de dagar vi led genom, de kommer aldrig tyna.

krävs bara att vakna för min del för att vara stolt över Nova en dag,
jag vet ju om att hon är grym! :)
men att få det bekräftat är inte fy skam - stoltare än få kan man bli.

var på BVC idag ju på 1,5årskontrollen.
var ju inte så mycket kläm och känn nu utan mer kunskaps-check.
lilla gumman var på sitt charmhumör och gick all in.
sköterskan var så nöjd men henne att hon hade klarat nästa kontroll också,
den kontroll som de gör vid 2,5 års ålder.
så det var en stolt mamma och mormor som klev ut ur salen
men en tokvrålandes liten nyvaccinerad Nova.
gick in om öppna fsk, tog ett glas vatten och Nova fick en ballong.

jadu, bättre stunden som förälder får man leta efter.
min lilla fina stora fantastiska tjeja :)

måndagsmorgon och jag sitter klar för jobb,
Nova sitter bredvid i pyjamas och dricker välling.

idag väntar dagis och 1,5 årskontrollen på BVC.

fasiken vad dålig jag är på att uppdatera.
trädäcket är oljat och staketet på god väg målat...
Nova är hemkommer från mormor och ligger och sover.
jag ligger på sofflocket och andre är på match...

så mycket fanns att delge idag.
här snurrar mycket tankar och många funderingar,
men annan tid, annat läge...håll ut.

att min lillasyster är min bästa vän, inifrån hjärtat och ut genom själen,
det vet alla!
vi växte upp tillsammans och har alltid funnits bredvid den andras sida.
inifrån hjärtat och ut genom själen känner vi varandra. allt.

jag har en syster till. det vet inte ens vissa som känt mig länge...
men det är inte så konstigt.
vi växte upp på vars ett håll och har dessutom sex år mellan oss.
genom årens gång har vi turats om att sträcka ut en hand,
ibland med resultat och ibland inget alls.
jag håller av henne, alltid gjort, hon är min syster.

någonstans i denna tragedi har vi lyckats, båda två, att sträcka ut vars en hand.
vi fann den andras och lyckas hålla tag.
min historia, den kan ni. och jag behövde båda mina systrar.
som stod där, båda två med öppna famnar och fyllda hjärtan.

jag är så glad, jag är så stolt över min två systrar.
de som ska stå min närmast genom livet, dom står här nu.
och aldrig före har jag uppskattat och älskat det som nu!
tack!

skulle in och hämta min lilla stora tjeja i morse innan dagis,
då sitter hon i enbart t-shirt med sin blöja snyggt bredvid.
skitnöjd sitter hon där näck! :)

ännu en dag man är sugen att se folk i bikini på stranden medan man jobbar.
men det är bara att hasa på kläderna och ställa sig in på kvällen :)

tror inte jag visat halsbandet,
Tildas kula jag hade under hennes graviditet
tillsammans med en sådan ängel som vi alla fick, Tilda har sin i handen.
jag bär alltid med mig min lilla, lilla tjej

någorlunda kan jag väl tycka jag uppfyller en god social kompetens,
känner att jag försöker läsa av interaktioner och människan
- ni vet det som de flesta klarar av utan att tänka något djupare.
man vet vad man kan och inte kan säga eller diskutera, ta upp...

men stundtals, nu efter allt som vi tvingats gå igenom,
det är ingen hemlighet. folk vet, alla har 100% koll...
ändå så är det JAG som får passa mig för vad som är okej.
i "fel situation" räcker det att ens nämna Tilda - knäpptyst.
folk börjar skruva på sig, märker hur stunden blir jobbig
- för dom!
jag älskar Tilda, kan aldrig sluta tänka eller prata om henne.
som förälder kan man aldrig sluta prata om sina barn.
och i Tildas fall är det ju kanske lite extra speciellt...

det gör bara mig så förbannat arg och ledsen,
att jag inte bara ska tvingas leva med smärtan varje dag,
folk vet, folk ser, folk vill veta, förstå och vara en del.
ändå är det JAG som ska tänka mig för
- är situationen och läget okej att prata om Tilda nu?
mitt svar är; nej! läget är aldrig bra, det skulle aldrig ha hänt.
du skruvar dig, du tycker det är jobbigt att prata om
men jag då? du är inte i närheten av att tycka det är jobbigt...
stämningen blir nästan lite pinsam och tryckt...
och då får jag svälja min saknad och min sorg,
för att "folk" ska känna att det är en bra stämning och stund...

ögonblicket man blir förälder förändras en världsbild,
ens prioriteringar möbleras och om perspektivet är nytt.
i förhållande till sitt barn blir alla måsten rätt så futtiga.
den kärlek, det beskyddande man känner,
man kan tro man förstår den, men ni föräldrar - ni förstår.

var dag på sjukhuset i två månaders tid,
när jag låg inlagd, Tilda var på Neo/IVA i Lund, Neo i HBG
varje sekund var en plåga men det var det värt.
det var för Tilda. för vårt barn.
allt skulle ju bli bra, Tilda behövde bara lite tid.
var det vad som krävdes av oss så fick det vara så, punkt.

men att sedan komma hem tillsammans med henne,
knappt få vända innanför dörrkarmen innan det bar tillbaka,
att i tio dagar tryckas ner i skiten man inte trodde fanns,
få besked på besked för att slutligen få dödsdomen, bokstavligen.
att behöva åka hem tomhänta, utan vår lilla bebis i famnen.
att känna sig som jordens mest ensamma två människor.

det skulle ju bara ta lite tid,
men det skulle ju bli bra. vi skulle klara detta.
Tilda skulle klara det...
det är bara snopet.

vi kan fortfarande komma på oss i stunder,
tittar på varandra i tom förvirring och vi frågar varandra
"vad hände?"

jag bara hatar Grey's Anatomy

man ska ju inte bara klanka ner på Fkassan...
tog ju trots allt bara 43 dagar för de att lista ut det jag listade ut med röven på en dag
så jag tackar för mina pengar!

helt plötsligt har de så invecklat system och regler att jag mitt i allt lyckades tjäna på det.
skyll nu inte på oss ärliga medmänniskor att ert system går att gå kring.
underbara Fkassan - tack så jävla mycket för all smidighet och underlättning...

varför får inte jag behålla mitt andra barn i min famn?
varför får inte jag när alla andra runt omkring mig får och kan?
det är så jävla orättvist - varför?

ska vi åka till lillasyster? frågade jag Nova efter förskolan
Nova nickade och sa "jaja, Tinda"
väl framme när vi skulle ur bilen pekar hon och säger "däe Tinda"
hon knallar bort till graven, pussar mot den, ställer ljuset och sätter sig ner
älskade fina goa unge, syskonkärlek ut fingerspetsarna

...välkommen!

fick nu veta min slutgiltiga mängd pumpad mjölk
efter 10,5 veckors pumpande fick jag till sist donerat 82 liter.
detta är utöver det Tilda fick...
känner att den är en liten men tröst att det blir massa starka bebisar av detta.

ni som fått barn nyligen i vevan, eller ni som kommer få barn.
känn efter hur mycket kärlek ni bygger på 2,5 månad.
sätt en ner bredvid er 2,5 månad gamla bebis och titta.
titta på det lilla livet, pussa det på kinden, klappa på pannan.
sitt i tio minuter och bara pussa, smek och känn er kärlek.
berätta för din bebis hur mycket du älskar den, att du är där.
efter tio minuter är det sista gången detta sker.
du får inte plocka upp ditt barn, inte ta tillbaka det.
du tittar på ditt barns skal och inser att det finns inget du kan göra.
känner du ångesten väller upp när du tänker tanken?
känner du hur de beskyddande hökvingarna fälls ut?
känner du känslan att du bara vill hålla ditt barn nära,
bara krama, pussa, klappa, älska och se din bebis växa?

jag var där.
jag var där och såg på när mitt hjärta brast, själen slogs i spillror.

så kom inte till mig och säg att det är skönt hon inte var äldre,
säg inte att det kunde varit värre.
fråga mig inte hur det känns,
ifrågasätt inte heller hur man gör nu när hon är så liten.
för hon må vara liten i sin kropp,
men i sitt avtryck och den tomhet hon lämnade efter sig,
den kärlek hon fyllde upp när hon fanns i min famn
- den går inte att ord beskriva!

efter en lång dag på arbetet, Nova sover när jag kommer hem.
det spritter i hela min kropp, fast jag vet att det snart är morgon
så måste jag smyga in till henne, klappa på kinden och ge en puss.
den känslan, att så att säga bara få ge en liten puss
den är underbar - när man kan.
med Tilda kan jag inte..

jag vet och är införstådd med att hon inte finns i min famn,
men att inte kunna bara ge sitt sovande barn den där pussen,
det är förbannat vad ont det gör. min lilla, lilla Tilda.

finns så mkt mer att tillägga och delge
men denna helg får all ork och all energi läggas på jobb.

bröllop hela helgen på Klitterhus...
återkommer med krafter och tankar imorgon, troligen.

idag har Tilda satt sitt fotspår hos mig och Nova likaså - för alltid.
målande upp denna under Neo-tiden hos världens bästa tatuerare.
med ett litet extra datum tillagt idag så fick jag den på plats.
den ska givetvis läka så att nyanserna blir tydligare,
men bara nu kan jag inte mer än att säga att Johan Finné är febomenal.

tack! den är så fin.
och Eva och Kent, visst är den fin fast det är en tatuering?
jag lovar att den inte gör mig kriminell,
den ger mig bara känslan av att alltid bära med mina barn, båda två.

man får lov att fota när dom sover så,
de små liven <3

jag har precis märkt att efter en tråkig dag på jobbet är cola och fruktkola
jävulusiskt bra tidsfördriv :)

en annan sak jag älskar har jag kommit underfull med
är känslan när man står ett tag och vänder och vrider på sig i spegeln,
sedan konstaterar man rätt nöjt att
"ja..jo, men jag har nog trots allt gått och blivit lite lönnfet,
men det var ju ändå bara två år sedan min fot sattes på gymet..."
en axelryckning senare, en fruktkola svald
så konstaterar jag även att ändring på det får nog planeras in
- inom dom närmsta åren! :)

det fungerar faktiskt någonstans just nu att fokusera.
det är jobb och det är praktik som ska hinnas med.
sen är det givetvis Nova också som tar fokus.
men jag känner att när det fungerar, så är orken slut.
när kvällen väl faller på och Nova sussar sött i bingen,
då blir soffan med ens väldigt inbjudande och sängen likaså.

men jag känner att det är okej.
saker och ting får ta sin tid, i min takt.
och även om det är pyttesmå steg, så är de i rätt riktning.
dagar går upp och ner, jag känner ibland att funktionen läggs ner.

men att se att rörelse i rätt riktning skapar mening och ger hopp.
det ger en liten gnutta tillit till mig själv och till livet.

även om det i proportion till allt är väldigt ynkligt,
försöker vi se de positiva bitar vi har framför oss i år.
det är mycket fint, och mycket roligt att se fram emot.
en liten strimma av glädje att känna när livet trots allt går vidare...

GI till Nova à la yoghurt/keso
och GI till oss med pytt och sallad :)

låter duktiga iaf...

tror för en gångs skull att det inte bara är jag som sovit kass,
Nova har vänt och vridit på sig hela natten, André likaså.
jag, jag sover ändå inte bra. kan varken somna eller sova.

eftersom jag blev inlagd i december mitt under praktiken,
har jag åtta dagar kvar att ta igen - med början idag.
aldrig känt mindre motivation, men måste sitta av timmarna.
så det är ju en förbannad tur att jag trivs på förskolan i alla fall.

känner mig bara blä, helt uppgiven...

...really?
"bli bättre" kan man inte bara bli bättre om man är sämst?
helt jävla seriöst "hjälp oss" inte ens tänka själva kan ni

är Tilda fisens små tassar också uppsatta på väggen,
lite ont gör det - tänk om den går i golvet?
men fint blev det, våra fina två töser.

"... and if I only could make a deal with God and get him to swap our places
be running up that road, be running up that hill
with no problems ..."

all musik som bidrar till terapi, tack.

det kan inte vara ett värdigt liv att var gång jag vaknar gråter jag,
sist innan jag somnar gråter jag, så fort jag pratar gråter jag...
vad har jag gjort fel? och förlåt den någon som gav mig denna karma.

jag är så trött.
det är så jävla ensamt.
chocken och påtagligheten för folk runt omkring mig,
börjar med tiden trubbas av, de faller tillbaka in i sina vardagliga rutiner.
avståndet till omvärlden blir bara längre med tiden,
jag saknar mer för varje dag, gråter mer, smärtar mer...
och här står jag helt själv - ja men jag då?
varför kan inte jag få fortsätta leva?

lägger oss med lite vemod idag.
imorgon är det händelseanalys på sjukhuset...
jag vet inte om jag vill, vad vi får veta.
min tröst är att vi gjorde allt som vi kunde,
vi var på det bästa stället med de bästa läkarna.
tänk om där fanns något vi kunde göra annorlunda,
då hade jag gått under...

och Tilda fick det lite fint, innan stenen är på plats...

...och hela dagen har blogg.se lagt ner sin mobila app,
går inte att ladda upp bilder...