GALNASTE BADAREN I STAN
så nu håller vi helg ❤️
PÅ HEMSIDAN NU
PRESTATIONSÅNGEST
den är där, liksom en trogen vän sedan barnsben.
just nu är den mer ett hot mot mitt befinnande än en push...
jag vill så mycket.
jag vill göra mitt bästa, vara bäst. ha kontroll. kontroll, kontroll!
jag vill prestera, tror alla ser mina brister och vill motbevisa.
klarar det inte.
och istället för att ta en steg tillbaka och faktiskt låta ärligheten tala,
så biter jag ihop. går på halvfart.
det tar så mycket energi att tänka på alla måsten jag ser jag misslyckas med.
går så mycket tid och energi åt att hitta ursäkter och lösningar.
i slutändan står jag här än en gång och bara sover inombords.
ångesten bidrar till högvarv på mig och noll i funktion.
jag glömde till och med bort min tid hos psykologen igår.
höger, vänster, höger, vänster. andas in, andas ut, in, ut...
off
ATT LEVA MED ETT DÖTT BARN
att förlora ett barn.....
får det hända? kan det hända?
det är stora frågor om man ser nära på dom.
inte förrän man själv får barn förstår man det man visste.
inte förrän man själv förlorat sitt barn förstår man hur ont det gör.
men med det sagt inte menat att jag känner det.
den 28 februari 2012 så dog jag.
mina vänner jag trodde jag hade visade sig vara få.
jag har aldrig någonsin känt mig så själsligt ensam och övergiven.
ett fåtal vänner kommer på sig ibland och hör av sig,
för övrigt rullar världen på sin stilla gång.
förutom min.
halv sju den 28 februari 2012 förstod jag att jag var död.
för den smärta som skrek sig genom nerverna i min kropp,
den är varken mänsklig eller möjlig att överleva.
för mitt barn, som jag skapat, burit, fött och älskat dör framför mig.
på riktigt! jag kommer ALDRIG kunna hålla henne levandes igen.
jag kan inte känna saknaden, sorgen, smärtan eller ångesten.
jag känner saknad, sorg, smärta och ångest men inte fullt ut.
jag står inte ut!
hur jag klarar av att förtränga sådana fruktansvärda känslor
med ett sånt nonchalerande resultat vet jag inte hur jag gör.
men jag gör det. annars dör min kropp med min själ.
jag kan inte oroa mig, jag kan inte vara rädd.
jag kan inte känna det för Nova och Milo med Tilda i åtanke.
skulle jag så ens snudda vid känslan av att förlora ett barn igen,
då går jag under.
så länge jag förtränger och springer på genom tiden är jag.
skulle jag någon gång falla samman är det för gott.
jag lever på låtsas.
men ingen vet. ingen förstår.
det finns ingen i hela världen som jag på riktigt kan förlita mig på.
för hur kan någon fånga mig när jag inte finns?
hur kan någon försöka förstå när jag själv vägrar?
därför. därför är mitt liv aldrig sig likt.
därför kommer jag inte begära saker från mitt riktiga liv.
därför kommer jag gå ensam genom det jag har kvar.
därför går jag och min fantastiska fasad tillsammans och ler.
TANDLÄKAREN
...igen, efter gårdagens dyk på framtänderna...
DEL 3 prematura barn
jag väntade Milo. längtan och förtvivlan.
jag var gravid tre gånger och hade bara ett barn i min famn.
tankarna snurrade och for.
men jag ville bara föda mitt barn, hålla det, älska det och se det leva.
bortser jag från oron som alltid medkommer för ens barn,
var jag lugn. fann ro på neo.
jag önskade inte en resa till på neo, men behövde den.
jag fick känna det jag kände för Tilda, det hade funnits.
hon hade funnits.
att befinna sig med sitt lilla, lilla svaga barn på neo sliter i all kraft.
det tär på ens fysiska, psykiska. man är ett vrak.
detta är inget att önska någon.
men jag fann trygghet.
man vet inte varför jag får barn tidigt.
Nova kan ha varit en slump, Tilda var en infektion som utlöste vattenavgång.
Milo kan ha kommit tidigt för en miljon anledningar.
stress, ohälsa... min kropp kanske bara inte kan. något fysisk höll på hända.
ingen vet. bara spekulationer.
finns ingen "garanti" för att behöva få tidigt nästa gång...
jag säger inte att det blir fler barn. inte heller att det inte blir.
men om, så ligger inte beslutet i att jag har risk att föda tidigt.
jag har två vackra, starka, underbara barn i livet.
Tilda dog för att hon blev sjuk.
hon kanske inte klarade det pga att hon var så pass liten som hon var,
men att hon blev sjuk, riktigt sjuk och fick hjärnblödning,
det har inget att göra med hennes prematura födsel.
därför är jag inte orolig för det.
men nu vill jag bara njuta.
få kunna andas ut och kanske kunna stanna upp någon gång
se mig omkring och uppskatta vad jag har. i alla fall älska barnen.
komma tillbaka till mig själv, bli fysiskt stark igen.
göra vad jag kan för att hålla ihop mig själv mentalt.
sen får vi se vad tid och möjligheter ges.
men att få barn för tidigt är inget som idag stör mig.
idag ser jag Neo-tiden som en fantastiska tid att minnas.
jag ser Nova som fullgången och små, små hjältar växa sig stora.
jag tror att faran är inte små bebisar,
jag tror faran ligger där ute i världen - oavsett barnens storlek.
ÄNGLABARN
jag tror inte på Gud, kan inte tro på honom.
jag bönade och bad - lovade att för evigt vara honom trogen.
svor på att gå till kyrkan och allt därtill.
bara jag fick tillbaka mitt barn. bara hon överlevde.
hon dog.
skulle Gud mot förmodan existera gör han det i eviga helvetet.
du är han ett vidrigt svin. ett äckel som förtjänar plågor i evighet.
han omfamnar inte Tilda. han har inte Tilda hos sig.
han vakar fan inte över barnen. rör inte mina barn!!
så om jag tror på änglar? verkligen inte.
mitt barn är ingen ängel. mitt barn är död.
hon flyger inte med vingar av silke och gloria av ädlaste guld.
hon är död.
jag finner ro i att säga att hon är en fjäril.
jag kan bara inte ta in att hon bara är borta, hon är ju mitt barn.
jag kan inte vara logisk, för då hade jag haft mitt barn i min famn.
jag kan inte tro på något för nu är tron på allt borta.
men jag finner lugn i att säga att hon är min fjäril, utan att komplicera.
så jag tror inte på änglabarn i termer om att mitt barn blev en ängel.
jag använder ordet utan något tanke, tro eller tyngd i det.
jag använder det för att folk förstår vad jag menar.
varken mer, varken mindre.
bara ett futtigt jävla ord att förklara att mitt barn är död.
SYSTERKÄRLEK
jag vet att bilden inte är så smickrande... 
men när våra män begav sig ut och barnen somnat,
då fick vi den tid tillsammans som bara syskon förstår.
någon som förstår uppväxten, normer, värderingar och tankesätt,
precis på samma sätt som jag själv.
anledningen till att jag inte kunnat tänka mig ett liv
för mina barn utan syskon och någon att dela livet med.
tack för en fantastisk kväll med ungarna och givande pratstund ❤️
HELGEN
skulle hunnit svara klart på mina frågor.
skulle förklarat och skrivit lite var dag.
tid? nope.
nu sitter jag bredvid en sussandes liten Milo i baksätet,
Nova är och handlar godis med moster Lina...
svärsönerna till mor min de ska köras till HBG.
utgång på ingång.
vi å andra sidan ska ha myskväll hemma framför TVn i soffan.
njuta av att ha två dagar ledigt!!
NU SÅ
nu är den ute. Allers. 
väldigt fint, varmt och känslomässigt engagerat reportage.
men ja, vi är gifta och ja, han heter Andre Adbro - nu.
när allt hände hade vi inte hunnit gifta oss eftersom hon kom tidigt.
lilla Tilda, tänk om lika många som läst om dig, fått älska dig istället.
PRAKTIK DAG 1 ✔️
jag ska egentligen inte klaga.
glad att få komma tillbaka till min förra praktikplats.
men många minnen - det var där vattnet gick med Tilda.
det var där som jag bröt ihop och fick ta en paus.
men jag trivs. goa ungar och jag bryr mig om dom alla redan.
men det är som en ettåring på inskolning.
jag har som inget filter och tar in alla intryck.
helt slut efter sju timmar bara...
sen prestation på det. denna praktik är avgörande.
jag ska vara redo, klar för att titlera mig som förskollärare. pedagog.
jag ska vara klar att ta hand om människors ädlaste ting.
forma och leda barnen till framtiden och livet.
vågar inte slappna av en sekund...
19 veckor och tre dagar kvar. håll ut!
VÄLLER FRAM
jag kan inte svara på varför,
kanske något som händer,
kanske för att det snart är februari...
jag vet inte.
jag springer. jag springer som en galning men det går så sakta.
långsamt som genom gelé tar jag mig genom livet.
minnena flashar och kommer ikapp som vän med blixten.
var det jag som fick henne smittad?
skulle vi haft Nova på dagis?
hade vi kunnat rädda henne?
hade en insats innan det blev akut hjälpt?
hade det gjort att hon inte skulle brytas ner och orkat bli frisk?
varför förstod jag inte? kunde jag inte ta in att det var allvarligt?
hur kunde jag inte förstå att det kunde innebära, att det innebar döden?
hur kunde jag bara se det som bakslag och en jävla förkylning?
varför såg jag inte varningsklockor när hon blev så trött?
vad gjorde jag så fel som inte kunde bli orolig?
varför dog du, min lilla flicka?
hur kan en förkylning sluta med att jag förlorade min tjej?
FAMILJEKVÄLL, -NATT & -MORGON
NÄSTA ALLERS
hittade mig själv i allers
i nästa nummer som snart kommer ut kommer reportaget vara med.
jag vet inte...
börjar komma i kontakt med känslorna
och kom på nu hur ont det gjorde.
vill inte känna igen.
bara stänga igen dörren och glömma.
men jag kan inte göra det, även om jag önskar.
och det gör ont - för jag vill inte önska bort något med mina barn.
LIVET BÖRJAR
imorgon.
första riktiga dagen på dagis för Milo.
jag ska upp till skolan.
hej nya livet - vet inte riktigt om jag är redo...
LITE MER HARMONI
lets be honest...
vårt bord lär vara en förmögenhet men jag gillar det INTE
nu har vi fått ett nytt bord. stolarna ska bara tvättas och bordet målas,
sen tror jag att det är ett steg närmre harmoni även i vardagsrummet...
HEM TILL MAMMA
man är inte äldre än att jag går hem till mamma och tvättar 
eftersom vår tvättmaskin behagade att lägga av...
DOKTORN
jag dör lite så söt han är
DEL 2
två dagar efter midsommar och Nova är 7,5 månad.
plus på stickan och faktum är - vi ska bli en hel familj,
Nova ska bli storasyster och vi ska ha barn i plural.
klart att tanken slog oss att vi inte fullgör denna graviditet heller.
beräknad i mars, planerar i februari och hoppas på april...
så skämtade vi till det för att vara beredda på allt - trodde vi.
jag mådde inte bra. hela sommaren var katastrof.
precis slutat amma Nova, inte återhämtad sen jag väntat henne,
tidigt i graviditeten och slutkörd med lilla Nova och jobb.
25% sjukskrivning innan skolan drog igång.
vecka 24 mådde jag kass rent fysiskt.
åkte in och fick en dunk i ryggen - normalt att oroa sig.
"normalt" up yours men jag åkte snällt hem.
två veckor senare gick vattnet och en vecka till så kom hon,
för att jag hade en sån brutal infektion som inte gick att få bukt på.
godtroget och snällt ifrågasatte jag aldrig.
ångrar bittert? fundera på det...
men jag trodde att alla läkare som sa samma sak visste och kunde.
jag trodde jag var orolig med överbeskyddande mammahormoner.
tänk så fel de hade och så rätt hela min kropp och magkänsla skrek.
jag var påläst när Tilda föddes.
forum, bloggar, besök på Neo/IVA, faktasidor...
jag var inställd på under kilot, dödskamper och respirator.
men hon skrek. om än så tyst så skrek hon när hon kom ut.
inplastad i kuvösen förde de bort henne.
jag var chockad med så otroligt lättad att det inte var som jag trodde.
läkarna kunde inget lova de första dagarna, men oddsen var med oss.
dagen vi lämnade IVA var hon 4 dagar gammal och exakt 1000g stor.
hon åkte iväg med ambulansen till Helsingborg där andre väntade,
och mig skrev dom ut och drämde igen dörren för.
då, glad och oförstående, tog jag mig till station och tåg tåget hem.
hem till Helsingborg och vårt hem på Neo de kommande månaderna.
idag vet jag bättre.
fullkomligt förstörd av chocken och alla osorterade känslor.
rädslan och paniken av mitt kontrollösa utsatthet.
hur fan släpper man bara iväg en nyförlöst mamma i vecka 24??
"ja men du får köra efter ambulansen"
"ja fast nu var det ju så att jag åkte ambulans i ilfart hit för en vecka sen"
"ja, men det går ju tåg"
idioter.
man föder ett barn för att ha det barnen nära sig.
för att lära känna denna krabat och bilda ett band tillsammans.
inte se sin bebis som ett foster, uppkopplad och inlagd på sjukhus.
men vi hade inget val - för det var så den graviditeten slutade.
och jag bara följde med och lät allt rulla på - vad visste jag??
sen kom vi till Helsingborg.
vårt hem och vår trygghet.
INSKOLNING
femte dagen och jag lämnade Milo själv.
jag ville vara säker på att han förstod att jag gick så försökte säga hej då.
när jag sa hej då tredje gången utan en reaktion tittade han på mig
"har du inte gått än??"
liten fis är stor nu!
och här sitter jag lite vilsen och äter frukost framför TVn i lugn och ro...
IMORGON
vi tar det då, del 2...
god natt!
EN FJÄRILS VINGSLAG
när vi låg på neo med Tilda, den tiden innan helvetet bröt loss,
då nämner en av föräldrarna i kuvösrummet sitt barn som ängel.
vår vackraste barnskötare och varmaste människa reagerar.
hon säger att vi inte får nämna våra barn som änglar.
trots ett fantastiskt jobb har hon sett för många föräldrar mista sina barn.
hon fick inte att förmå sig att se barn i livet som änglar.
samma dag som Tilda dör framför mina ögon.
samma stund som jag inser att jag kommer vara en av de föräldrarna.
då tänker jag på hennes ord.
jag vägrade tro på Gud, den jäveln ska dö en långsam död om han funnits.
jag vägrade ta in faktumet att hon dog - jag ville inte ha en ängel.
jag varken tror på änglar eller förstår hur mitt barn kan dö.
jag tittar på min nyss så friska och livsglada bebis och tänker
"du är för liten för att bli en ängel, så du får bli vår lilla fjäril"
och du ska inte lida för att mamma har svårt att förstå att du är borta.
du ska inte ha ont för att mamma inte vill släppa taget om son bebis.
du ska inte kämpa för att din mamma gav upp sitt liv för dig.
flyg lilla fjäril, flyg.
POMP DE LUX
en annan fick ju andra leveransen idag 😍 
VÄNTRUMSÅNGEST
den värsta av de alla på dagarna. 
helt onödig och obefogad.
väntrum.
en månad snart sedan förra samtal, en evighet...
TRÖTTA BARN
en vanlig morgonsyn
lika härligt var morgon och jag kan inte se mig trött.
nyvakna, trötta ungar som vaknar till liv och dricker välling.
dagis idag igen - inskolning dag fyra.
Milo-tuffing hade nog inte kunnat vet sig mindre att det är nytt.
tankar kärlek i en kram eller två, annars är han lika nöjd.
nu är stora fokus att komma in i rutiner och inte bita barnen.
ja, vi har en bitunge.
vissa saker är inte okej men bitande är verkligen inte okej.
NÄR NYFÖDDA BLIR GROTESKA del 1
jag kände mig dum, men hade ändå en magkänsla som sa så.
Nova var beräknad till den 7 december 2010 enligt ultraljud.
...jag visste på dagen när hon vart gjord och tänkte 28 november.
jag var inställd på novemberbarn.
något sa att jag absolut inte skulle gå över och antagligen bli tidig.
när jag vaknar en natt, gravid i vecka 35 och vattnet har gått.
just i stunden tog kanske chocken över och jag agerar i lugn.
när jag tänker efter var det rätt dramatiskt, trots hur smidigt det gick.
Nova föddes i vecka 35+1 och fick stanna fyra nätter,
varav två på värmebädd och tre med sond för att komma igång.
Nova vägde 2750g och var en stor bebis för vecka 35.
sen dagen vi kom hem har hon räknats okorrigerat,
det vill säga inte i åtanke att hon ligger 5 veckor bakom.
det enda vi märkt är att hennes första veckor var lite förhalade.
hon log när hon var 6 veckor och var inte först med att krypa...
men trots detta så var dessa veckor en hel evighet för tidigt.
jag var så insnöad på detta datum man ges som dag att föda barn.
alla mammor vet att man inte ens är redo dagen innan BF,
och alla timmar man går över sin BF är timmar av evinnerlighet.
så för mig var fem veckor att snylta mig på halva graviditeten.
jag skulle också vagga, längta, räkna ner, gå med verkar.
vi hade ju inte ens en vagn - den skulle komma två veckor senare.
jag kände mig snuvad.
ja, allt gick bra och ingen oro var befogad,
men det blev inte som alla andra och jag missade slutet.
jag var inte redo...
...idag glömmer jag att Nova ens var tidig.
idag ser jag henne som "typ fullgången".
idag är jag hjärntvättad och ser bebisar efter vecka 30 som normalt.
allt efter vecka 30 är okej och när jag ser kvinnor gravida efter den veckan,
så tittar jag med stora ögon och beundrar hur de vågar gå hemifrån.
därför att för mig är det att leka med döden,
för mig är det att riskera en för tidig födsel med att ens gå upp ur sängen.
för mig så är bebisar över 3 kg typ fullvuxna och redo att gå...
för mig är världen lite mer snedvriden än många andras.
för mig är Tildas födsel vecka 27+2 jättetidigt
men inte så tidigt som man kan - finns fortfarande ännu månad tidigare.
SPA
nu sitter vi i bilen hem. 
ligger fantastiskt fint 
delar av matsal 
reception och sällskapet
en omväg i götet för bilolycka men annars smidigt med bil.
vi har badat, simmat, luktat, ätit och druckit.
kan varmt rekommendera Vann utanför Lysekil.
ligger fantastiskt fint
tack!
VACKRASTE UNGAR EN PROMENAD
IDAG - SPA
min mamma fyllde 56 i onsdags.
pappa gav henne en helg med spa och sina döttrar.
med andra ord - vi är på Vann i Lysekil och njuter.
bad, vin och märkligt nog ett djupt samtal om Tilda, döden och livet.
jag tror jag älskar min mamma och syster lite.
HUR KÄNNS DET?
många frågar och två är återkommande.
varför får du barn för tidigt?
hur gör man när man förlorar ett barn?
en sammanbindande känsla är i efterhand ilska.
med rädsla för att bli för emotionellt engagerad eller trampa på tår,
men ett bitande hopp och vilja att överföra det,
jag vet inte vilket det beror på men oavsett är det förståeligt.
men jag får alltid avsluta mina samtal med att blicka framåt,
vara glad för det jag har idag och konstatera att livet går vidare.
det gör mig arg.
låt mig få sörja - sluta låtsas att det är solsken, det pissregnar för fan!
i allas välvilja lämnas jag att bita ihop.
hela tiden...
oavsett anledning och oavsett tid så vet man när man varit där,
på neo eller annanstans med sina barn efter en förlossning.
oro, rädsla, det blev inte som man tänkt.
jag ska snart, snart som idag eller om en vecka,
svara så gott jag kan på dessa frågor.
försöka att bjuda in till min del av denna värld.
utan ilska, utan att idiotförklara och utan att vara för känslosam.
jag ska i ärlighet berätta om min värld.
allt vackert jag har och allt skit som jag lyckas kasta i bagaget.
mitt liv.
NO WORDS NEEDED
http://www.expressen.se/kvp/hon-sag-sin-son-bli-pakord-av-taget/
jag kan inte ens gråta.
det gör ont på så många sätt, inte minst saknar jag Tristan.
världens finaste lilla treåring.
jag lovade mig själv att inte läsa Kvällsposten fler gånger,
inte efter att de smutsade ner Tildas historia fullkomligt.
men ödmjukast länkar jag till en fantastisk reporter
och franför allt min vackra och tappra vän - Sophie ❤️
hand i hand, med våra barn här och där - hand i hand
FRUKTSTUND!?
jag kanske må vara av en annan generation,
än några av de fyrkantiga människor som uppfann förskolan...
men ett vanligt förekommande fenomen, förmiddagssamling och frukt.
där någonstans, och rätta mig om jag tänker fel,
tänker jag att frukt mellan frukost halv åtta och lunch halv tolv
det är till för att fylla på lite energi och mätta lite mage för att orka.
(blir du trött i huvudet av att bara lämna ditt barn så fill in the blanks...)
men många ställen verkar tänka det i termer av att checka av något.
ja, diskussionen huruvida det ska vara samling eller ej kan tas senare,
men jag tänker bara på mina barn.
mina barn dricker välling och är därav mätta som om de ätit frukost.
trots det är det lång tid att gå utan mat i lilla magen ändå till lunch.
jag tänker då att frukt är ett ypperligt mellanmål att förhindra extrem hunger.
så med betoning på mellanmål tänker jag att det är därför man har fruktstund.
men när ungen får "två bitar per barn" på en förmiddag,
där bitarna är två av tio på ett päron,
har det inte blivit lite mer av "bara för att" än att faktiskt fylla ett syfte??
jag kan säg att jag skiter i att det ska snålas,
för jag lämnar inte mina barn på förskolan för att vara ekonomisk.
tänker jag...
och nu menar jag inte specifikt barnens förskola direkt,
inte alla förskolor för den delen heller,
men tyvärr fler än vad som visat motsatsen.
så jag undrar i all välmening, hur tänker ni?
LITEN BLIR STOR
och idag gör vi oss klara för första dagen på dagis. 
tänk att igår skulle han fylla ett enligt beräkningar.
istället är han närmre 11kg och börjar på dagis idag.
min lille fis 💙
DU BLEV FÖRKYLD
vi fick lära oss att livet och goda förutsättningar inte är självklart.
men vi hade ändå inga tvivel.
två steg fram och ett steg bak. tid och väntan.
Tilda föddes i vecka 27+2 och var såklart pytteliten och omogen.
men fick hon bara tid på sig skulle hon komma ifatt.
alla sa så, alla trodde på det. vi trodde på henne.
efter två månader på neo, fortfarande 6veckor kvar till beräknad födsel,
då fick vi ta hem vår dotter.
utan syrgas, utan oro, utan några större mediciner.
för nu hade tiden gått, två månader i livet och resten låg framför henne.
vi levde i den tron och känslan i 16 dagar.
inte av god tro eller förälderlig naivitet.
utan hon var bra. liten bebis men samma förutsättningar som fullgången.
kanske skulle bli en liten eftersläntrare på längd och vikt kanske motorik,
annars var hon som vilken annan liten bebis som helst.
känn känslan. ditt nyfödda barn i din famn och första resan hem.
första natten hemma, första badet hemma, första måltiden hemma.
kort efter kort, stolthet och lycka. glädjen och kärleken spirar.
jag var där, precis i den euroforiska bubbla som alla mammor får.
vi hade kanske inte tre dagars BB vistelse bakom,
men när jag bar min nya lilla bebis innanför dörren var känslan den samma.
nu var vi en fulländad familj - äntligen!
16 dagar höll det.
16 futtiga dagar.
tio till och sen var hon död.
min lilla bebis som jag stoltast i världen bar hem och visade sitt hem.
det hade inget som helst med hennes förtidiga födsel att göra.
hon blev förkyld. ett förkylningsvirus och nu är hon död.
jag minns tankarna.
hur kommer jag att på nytt kliva in i vårt hem utan min bebis?
hur kommer jag ta mig in? vad gör jag? hur gör jag?
var går jag? vad ser jag? vad tänker jag och vad känner jag?
jag minns inte.
jag kommer inte ihåg hur jag kom hem.
det är svart.
jag vet att vi lämnade Nova på dagis men sen vet jag inte mer.
jag kan inte komma ihåg hur jag kom hem utan mitt barn.
hur jag gjorde och vad jag tänkte.
svart.
för det gör så ont.
gott nytt år.......ännu ett år......
