adbro

idag är en sådan dag.
en sån där tystnad överröstar,
där mörkret bländar,
en sån där rätt är fel
där musiken är taktlös
där logik är enbart ett minne blott
och jag befinner mig levande död.

jag orkar inte känna, tänka eller befinna mig - jag är.
men jag ska försöka återberätta vår sista stund, monotont i det invanda.

läkaren stänger av maskinen som håller hennes kropp vid liv.
som ett skådespel att erfara ställer sig personalen på rad och iakttar,
de iakttar oss där vi sitter på vars en sida sängen.

jag vet att jag fick panik när maskinen var av - när blir det för sent?
när kan inte maskinen åter slås på för att hålla igång hennes liv?
är det verkligen kört? ska hon verkligen dö? tar vi hennes liv nu? Tilda? TILDA!!
men jag samlar mig, jag är rädd? hon är bara bebis, det är hon som ska dö.

jag kliver ur mig själv, där och då. jag bestämmer mig för att vara Tildas mamma.
bara vara Tildas mamma. hon och jag.
jag tar hennes hand, klappar henne på pannan och stryker hennes kind.
i tio minuter sitter jag så.
i tio minuter ser jag hur hjärtpulsen stannar av så sakta.
i tio minuter pratar jag med henne.
"mitt lilla, lilla hjärta. lilla strumpan!
hur kunde det bli så fel?
men det är bra nu, det kommer bli bra nu.
du ska få sova gott min lilla flicka. sova gott och inte ha ont.
men mamma kommer sakna dig så mycket, så, så mycket.
mamma älskar dig så mycket! mamma älskar dig lilla gumman!
det kommer bli bra nu gumman, det är okej. det är okej hjärtat.
mamma är här, och du kommer sova gott.
mamma kommer sitta här och finnas hos dig till du somnar.
och jag kommer sakna dig, och det kommer göra så ont.
mitt lilla älskade barn, min fina lilla Tilda.
lilla strumpan min, hur kunde det bli så fel?
men det är okej, sov gott älskade bebis.
mamma är här, och mamma älskar dig.
och jag kommer alltid att göra."
om och om och om igen, om och om igen.

helt plötsligt var hon död.
hon hade gått från blek till död.
från hjärtslag till inget.
blicken var tom och munnen gapade efter absolut ingenting.
död.
så liten, alldeles ensam.
död.
jag hade klivit ur min kropp där och då. jag har ingen tanke på att kliva i den igen.
Tilda min bebis hon tog livet med sig när hon dog från mig, där och då.

vi vaknar, tittar på varandra och konstaterar att vi vaknar i mardrömmen.
vi försöker tappert att hoppas, orka se en morgondag och ett liv.
hand i hand går vi i kulverten och biter ihop och blir desperata.
vi måste tro på henne, hon måste bli frisk. det får helt enkelt ta sin tid.
vi får söka rum på Ronald McDonald och ta Nova från dagis med oss hit.
det får vara tungt, det får vara kämpigt - men det får gå.
så tänkte vi, bestämde vi. det fanns inga alternativ för oss. fel.
hon kommer få sviter av detta men det får så vara, hon är ju vår Tilda.
en smärre hjärnskada och funktionsnedsättning är inget.
inte i förhållande till hur hon låg då, tillintetgjord.

fel. fel. fel. 38.
trettioåtta var siffran som slog oss när vi kom in i rummet, röd lös den.
den lös röd och varnande för att det var hennes syresättning i hjärnan.
38%.
"hur kunde ni säga att natten varit stabil och oförändrad?!!"
för det var vad dom sagt i telefon när vi ringde från rummet.

deras blickar sinsemellan sa allt.
vi hade lurats. vi lutade oss själva igår för ett år sedan. vi trodde på mirakel.
läkarna hade redan då sett, förstått och outtalat konstaterat.
hon var förlorad. min lilla, lilla Tilda. allt som fanns kvar var en kropp.
en kropp som i termer kallad levande men fungerade bara med maskiner.
min lilla bebis var sedan länge borta.
nu, här och då, då förstår vi på allvar - vi har en förlorad dotter. hon ska dö.

det är kört, hon är borta. det är bara 2,5kg lidande bebis där på sängen.
alla såg det.
men de fick inte uttala det. de fick säga att hon var sjuk, riktigt illa.
men de var tvungen att göra alla tester, testa det sista.
kolla lungorna igen, se hjärnkapaciteten, reagerar hon om hon väcks?
det och ungefär fem saker till som bara var ett svammel av spilld tid.

vi visste vad dagen hade att ta ifrån oss. våra familjer kom ner till oss.
Nova, Nova kom med hon också. älskade lilla levande Nova.
alla fick sin sista stund med den kropp som en gång varit min bebis.
Nova fick för sista gången vinka till sin lillasyster.
vi fick en kass med lite av Tildas kläder.

sen var det tolv timmar av ren smärta. väntan.
äntligen, och det smärtar att behöva säga äntligen, fick vi besked.
lungorna var helt funktionslösa, hjärnan var 85% förstörd,
hon svarade inte på att väcka henne ur det sövda tillståndet.
"vill ni säga hej då?"
vi satte oss på vars en sida av sängen. tittade på henne, på varandra...
vad säger man då?

det var dagen mitt barn dog.
framför mina ögon, jag kunde inget göra.
bara vyssja henne lugnt in i en evig sömn.
viska god natt och se hur hon försvann ifrån mig.

död.

idag för ett år sedan är första dygnet vi kunnat andats.
det har varit stabilt sedan gårdagen då ECMOn byttes.
idag för ett år sedan blev sekunder och minuter till minuter och timmar.
vi höll inte andan när hennes värden visade fint,
vi väntade inte på smällen när allt stod still,
vi kände inte av spänningen mellan läkarna längre.
det infann sig ett lugn.
vi började äntligen tro att tiden skulle ge oss små, små steg tillbaka.
och det fick ta sin tid, vi bestämde oss för att det fick ta tid.
så mycket tid det ville, vi skulle vänta, få tillbaka vår lilla bebis.
det infann sig ett lugn.

vi bestämde att vi behövde turas om att ladda. åka hem till Nova, packa om.
André började.
det var söndagen den 26 februari och han åkte hem för att fira sin syster.
få sova hemma med Nova, packa om, ladda energi, tanka ork...
imorgon skulle vara min tur.
jag satt med gott mod, eller ja, allt är ju brutalt relativt men ändå.
sätt det i sitt sammanhang...
jag tittade på min lilla flicka där hon låg på sängen bredvid min stol.
jag var förkyld, helt inflammerad i mina bihålor och fick ha munskydd.
men det rörde mig inte, jag klappade henne på hennes nålfyllda lilla hand.
strök henne över den lilla smala kinden och rörde vid hennes näsa.
hon reagerade. hon svarade på min beröring och flackade med ögonen.
hon rörde på sina små fingrar och jag kände värmen åter mitt hjärta.
jag filmar detta och skickar det som ett hoppfullt meddelande till André.
"hon lever, hon finns. det må ta tid men vår lilla kämpe kommer bli bra"
det var lugnet. ni vet det lugnet före stormen.

om jag bara visste då att det var hennes absoluta sista krafter.
om jag förstod då att hon bara ville säga farväl.
om jag bara då hade insett att det var vår sista stund tillsammans.
vi tillsammans som två. mamma och dotter.
då hade jag inte somnat med ett litet hoppfullt leende på läpparna.
inte låtit detta lilla, lilla hopp fylla upp min kropp och värma min själ.
och verkligen aldrig lämnat hennes sida.
idag för ett år sedan var sista dagen jag någonsin hade min Tilda.
vi hade vår mamma och Tilda relation. båda två.
jag älskar dig.

...när jag tittar på bilder idag inser jag hur illa det var, hur sjuk hon är.
för när jag ser på bilderna idag ser jag att det inte är min bebis.
hur kunde jag inte se det då? hur kunde jag se bortom allt som inte är hon?
när jag tog dom såg jag bara det lilla, lilla hoppet och inte den bittra sanningen.
jag såg bara vad jag älskade och hade kunnat ge upp mitt liv för.
jag såg bara det som var kvar av min Tilda.

alla fasar för sitt barn, att det kan hända något som skadar det.
att ens barn ska göra sig illa, vara ledsen, bli utsatt och värst av allt
- dö.

man tänker och fasar. tycker synd om de andra det händer.
men man lever i en trygg bubbla av att det inte händer.
man får inte in i huvudet hur det skulle vara att förlora sitt barn.
som en överlevnadsinstinkt får man inte ihop den tanken med praktiken.
det knyter sig.

dagen jag kom till insikt. dagen jag förstod. dagen jag tänkte tanken.
på riktigt. på blodigaste allvar tog jag det till mig.
mitt barn är döende. mitt barn kan dö.
jag kan komma hem utan min bebis. överleva min dotter.

när den tanken slog rot i mig tappade jag hoppet på mitt liv.
det kan hända. och det hände. mig.
jag vet bara att allt blev svart, jag blev tom på allt.
hur gör jag då? hur åker jag hem utan mitt barn?
var går jag? hur går jag? kan jag? var säger jag? vad gör jag?
hur överlever jag?
det enda som är fel i livet gjorde jag, jag överlevde mitt barn.
och idag för ett år sedan förstod jag att det skulle kunna hända.
mig. på riktigt.

medan vi sov natten till idag för ett år sedan, var det kalabalik hos Tilda.
vi sov och visste inte då vad vi vet idag.
de sa att vi kunde ringa när som helst under natten, vi kände oss trygga.
istället vaknade vi av att läkaren ringde oss.
dolt nummer - helvete.

hon ber om ursäkt att hon inte ringt tidigare, de valde att ge Tilda allt först.
jag hör mig själv svara "okej" och "mm". André hör inte heller mer.
han ser skräckslaget frågande ut när jag lägger på luren och bara brister.
det brister första gånger av många och jag får fram "nu är det okej med henne"
någonstans fick vi på oss kläder och springer bort genom kulverten till BIVA.

Tilda hade fått sin syrgas uppskruvad från 21% till 100% under natten.
hon hade ändå inte kunnat syresätta sig genom respiratorn och det var panik.
de hade lyckats få igång en vibrerande respirator när de ringt oss.
i den låg hon när vi kom in i rummet med andan i halsen.
den skulle vibrera upp lungorna så luftblåsorna skulle kunna ta upp syre.
det var kört.

i samma stund vi springer in i rummet stannas vi i slussen in till rummet.
"vi måste få iväg henne på operation, vi förklarar när vi har henne under kontroll"

vi hade hört om denna respiratorn hon låg i.
åh min lilla, lilla Tilda låg livlös och bara skakade - min älskade lilla flicka.
det är kaos av läkare som pratar och bestämmer. vi står panikslagna och ovissa.
vi hade hört om en operation, om en maskin som skulle hjälpa.
men igår för ett år sedan tog vi inte in den informationen.
igår för ett år sedan att det var långt till det steget, de trodde på Tilda.
de liksom vi trodde på livet och rättvisheten. vi är ju här. då.
idag för ett år sen kollapsade hennes lungor. dom slutade fungera. borta.
vi ser bara på när de rullar förbi en livlös, askgrå liten vibrerande Tilda.
hon försvinner bort från oss i en massa av läkare, långt bort i korridoren.

sen var det fyra långa timmar. fyra timmar av matande från läkarna.
gång på gång berättade de om ECMO-maskinen som skulle hjälpa henne.
om de ens skulle få den att fungera, om hon ens var mottaglig,
om hon ens skulle överleva operationen.
det fanns inget hopp, inga löften. bara sekunder efter sekunder. här och nu.
ingen visste. de kunde bara säga gång på gång hur sjuk hon var.

hon överlevde operationen.
hon låg, en liten 2,5kilos bebis, i en stor säng i ett dubbelrum.
det var hon. hon och så många maskiner som tog upp hela rummet.
mitt hjärta brast.
vi blev ständigt påminda av larmen, an läkarna, av hjärtat hur sjuk hon var.
de kunde inte lova en framtid, inte en morgondag, inte ens en minut.
de sa bara tid. tid var som skulle utvisa. och det skulle ta tid.
men jag förstod inte vad de sa, allt i min kropp skrek nej. detta händer inte.
jag bad till allt. till inget. jag hatade, hoppades, älskade, slets i stycken,
grät, ifrågasatte, rannsakade vad jag gjort för att förtjäna, bad att få byta plats.
men vi satt där. hoppet vred hjärtat ur kroppen och själen slets itu.
bredvid varandra satt jag och André och kunde bara titta på.

tid. denna förbannade tid i ovisshet och plågan.
och vi kunde inte göra mer än att titta på hur vår dotter försvann ifrån oss.
så liten, så hjälplös.
chock.

för ett år sedan lade vi oss för att sova första natten på patienthotellet
för denna gången.
vi kände till det efter första rundan i Lund när hon föddes i vecka 27.

vi lade oss trötta och andades ut efter en jobbig dag.
vad vi inte visste då var att vi andades ut för sista gången, någonsin.
vi visste inte vad vi skulle vakna till nästa morgon, vilka besked vi skulle få.
vi visste inte heller hur dålig hon hade blivit under natten,
vilka långa timmar hon skulle komma att ha på operationsbordet.
att hon för första gången, på allvar, skulle pendla mellan liv och död.
första men inte sista. verkligen inte sista.

vad vi trodde då var läkarna. de höll lugnet.
vi gick och lade oss med tankarna att nu var läget stabilt.
hon var liten så hon behövde hjälp att andas med respirator.
och nu hade hon det. hon var under kontroll på det bästa stället.
det var okej, hon skulle bara bli frisk. sen skulle det bli bra.
chocken skulle lägga sig och sen skulle det ta ett par dagar här i Lund.
det var så som det var. då.
så vi somnade gott - för sista gången.
ett år sedan idag. nu, ikväll.

idag för ett år sedan började dagen inte som alla andra, som ingen dag.
jag börjar dagen tjugo över fyra på morgonen av en läkare som står över mig.
hon klappar på min arm, när jag tittar upp står hon och säkert fem till i rummet.
det diskuteras vilt och orden går ihop. läkaren bryter kaoset genom att säga
"Tilda hat blivit mycket sämre"
dom orden hörde jag. jag sitter yrvaken på sängkanten och försöker lyssna.
men alla säger något samtidigt så det blir bara ett sorl av termer och ord.
en läkare stiger fram och överröstar dom andra
"nej, nu vågar jag inte vänta längre. vi tar henne i baljan med syrgasen"

någon hinner slänga fram mina skor och helt plötsligt går jag efter.
jag ser hur tre stycken kör hennes säng och jag bara springer efter.
det gick så fort att jag inte hann tänka efter vart vi skulle innan jag stod inne på IVA.

någon hinner där i tumultet att kolla så jag mår bra.
"bra? ja det är väl klart, detta är förväntat ni vet vad ni gör."
sedan tog hon sitt sista andetag på egen hand.
det förstod jag inte då, men det vet jag nu.
jag förstod inte heller hur chockad jag var, så rädd, så orolig jag var.
jag stängde av. stod lugn och hade tillit till läkarna.

det tog ett tag att intubera henne. det kändes som en evighet.
hon låg grå och blek, livlös och de drog och slet i henne. så liten.
men de kopplade upp henne. hon låg nu i respirator. på väg till Lund.

klockan är strax efter fem och jag inser att jag måste ta mig ner till Lund.
jag väljer omedvetet mellan att bryta ihop eller få det att fungera.
jag väljer det senare.
jag fixar, jag styr. får mamma att ta Nova, André att komma och hämta mig.
jag får med mackor att äta i bilen ner till Lund.
jag ser på André hur orolig och rädd han är när han kommer.
vi kan inte stressa upp, hon är där hon ska vara och de kan detta.

jag förstod inte heller då hur sjuk hon var. jag orkade inte bli orolig.
men jag var i chock. fick gå in i ett rent överlevnadstänk, för att klara.
hon var så fin och lugn när vi kommer in till henne på rummet på BIVA.
hon fick hjälp med det som tog hennes största krafter - att andas.
det gjorde att hon kunde slappna av och låta kroppen vila. hon var så trött.
dagen gick i godan tro på att nu ska det bara vända, idag eller imorgon.
vad som visade sig hända var att helvetet bröt loss.
men det visste jag inte då. kunde jag aldrig gissa eller förstå.
men det vet jag idag, men kommer aldrig att förstå. eller acceptera.

vår historia kommer att delas hos Kvällsposten.
när var hur kan jag inte svara på, men den kommer att komma.
i dagarna, om veckor - allt beror på intresset i förhållandet till världen.
så ser ni den, hör gärna av er om jag inte hunnit se den själv först.

"över en natt har hon gått från dippar och smärre snuva,
till nästäppa, rosslig hosta, tung andning och blek/blå hud.
och detta sägs vara symptom på ett par dagar in i smittan.

så nu är vi här och väntar på att det blir värre.
givetvis inte roligt, men jag är inte så orolig. vi är ju här.
vi vet vad som kommer hända, de vet vad åtgärderna är.
nu får jag bara finnas hos min lilla tös. ge kärlek. ge lugn.
men nog fan kan jag inte säga att jag är så himla häftig.
det värker något brutalt i mitt hjärta när jag ser henne kämpa.
hon är så trött, kämpar med andningen, rosslar, hostar.
syresättningen går ner fast hon har syrgas, pulsen halveras.
men det kommer bli bra! det är ju tyvärr ett vanligt virus."

detta skrev jag en förmiddag idag för exakt ett år sedan.
idag för ett år sedan...det gör så ont och tänka...
jag tyckte det var jobbigt då!? då trodde jag kulmen närmades.
då hade jag tilltro till Tilda, hennes styrka och vår framtid tillsammans.
jag såg framtiden som självklar, jag förstod inte...
tänk om jag visste då, kunde förstå då det som jag vet idag.
jag höll henne i min famn, tog hand om mitt sjuka barn. jag.
idag för ett år sedan är sista gången jag höll min flicka varm och levande i min famn.

idag för ett år sedan var sista gången Tilda var levande själv.
sista gången vänner och familj fick se, hålla och älska henne som en bebis.
mamma och André var och åt lunch med mig, hos Tilda.
mamma stannade eftermiddagen och Emelie kom in efter sitt pass.
Tilda snörvlade i sin mormors famn, hon sov gott hos Emelie.
jag höll henne, pussade henne, hjälper henne med syrgas och snor.
hon var varm och levandes hos mig, i min famn, där hon ska vara. där hon var.

idag för ett år sedan vaknade jag min första, av en evighets morgnar,
utan att ha min dotter hemma i vår säng, i sin säng, i vårt hus.
men det visste jag inte då.

jag vaknade istället glad och utvilad.
Tilda var trött och sov bra den natten, vaknade bara för mat och somnade om.
jag sprang på Emelie i korridoren, passande nog på praktik på BARN.
så när hennes dag var klar kom hon in och höll mig och lilla Tilda-fis sällskap.
Tilda mös och var trygg i Emelies famn, då.
André kom även in på sin lunch, för att äta och lämna saker till mig.
för vi skulle stanna kvar - dagens prover var positiva för RS.

hon hade syrgasgrimma i förebyggande syfte, värdena hennes pendlade lite.
jag skrev lite less men positivt i bloggen

"Tilda å andra sidan har väl egentligen inga bra besked att medge.
detta förbannade RS-viruset visade sig vara boven i vårt drama.
tur i oturen fick vi dels ett resultat, dels är vi ju trots allt på bästa ställe.

sämst mår barnen framför allt runt femte dagen.
så om en dag till eller två kan vi nog förvänta oss en rejäl dipp.
men vi är förberedda med både syrgas och olivsug. allt för att undlätta.
...men nu vet vi. och vi är på rätt plats!"

...om jag bara visste, om jag bara visste då vad jag vet idag.
här ligger hon idag för ett år sedan på min kudde i sängen,
detta för att komma upp lite och få friare luftgångar.
snoret och slemmet började göra sig påmint under dagen och hon vart tröttare.

för ett år sedan gick jag och la mig efter att ha skrivit ett inlägg här.
jag tog kort och tyckte lite synd om Tilda som hade ojämn och besvärlig andning.
men somnade med gott mod...

idag för ett år sedan vaknade vi och skulle skjutsa lina till flygplatsen.
hon hade spenderat en knapp vecka hos oss, hemma från Östersund,
för att stötta, hjälpa till och lära känna Tilda när hon bodde så långt iväg.

Tilda vaknar pigg och hon var precis sig själv.
...trodde vi.
dagen innan hade hon haft ett andningsuppehåll efter att ha satt i halsen.
...trodde vi.
men nu var hon tillbaka.

Lina låg i soffan, och hade precis sondat Tilda med henne sovandes på bröstet.
då ser jag på Tilda hur färgen försvinner från henne och hon blir livlös.
jag sliter tag i henne från Lina och får henne till sist att ta ett andetag.
Lina får tillbaka henne då hon i en kaskad fullkomligt tömmer magen.

vi ringer till Neo och förklarar läget. vi får komma in.
vi tar det säkra före det osäkra hette det...
pappa kommer för att hämta Nova och Lina. jag, André och Tilda åker in.

vi kommer in och Tilda är en glad speleman utan ens en kråka i näsan.
trots detta tar de oss på allvar - de känner oss så pass väl.
de vet att säger vi att där är något, så är det så. vi är lugna, inte oroliga föräldrar.
...då.

tur i oturen får hon en rejäl apné när läkaren är och kontrollerar henne.
de ser vad vi såg, något är inte rätt.
de misstänker RSV. vi får stanna natten, nere på BARN i isoleringsrum.

proverna kom tillbaka negativa.
André åkte hem till Nova och jag installerade mig på rummet.
Tilda var uppkopplad, jag fick in en pump och vi mös ner oss i sängen.
trots pigg och utan förkylningssymptom så misstänkte de starkt RSV.
det var i ett tidigt stadium av insjuknandet så det var bra vi var på plats.

jag lyssnade lite halvhjärtat på sköterskans information om BARN.
jag lyssnade lika illa på informationen hon gav om vad som komma kunde.
"hon kan bli dålig, kan behöva hjälp med syresättning - CPAP rent av,
kulmen kommer efter cirka fem dagar, kalla om det är något..."

vi hade redan levt två månader på sjukhus med henne uppkopplad.
då var hon kilot tung och vi var ovissa om hon skulle bli en "riktig bebis"
men nu var hon en riktig bebis, med lårveck och pigga ögon.
klarade vi det då, ja men då klarar vi det nu.
det var tråkigt bakslag att behöva vara tillbaka på sjukhuset några dagar,
men några dagar mer eller mindre - tja, smällar man får ta.
det är ju för hennes skull! och sen skulle vi ju hem, tillsammans.
...trodde vi då.

ikväll var det ett år sedan jag gick och lade mig med Tilda hemma för sista gången.
inatt är det sista natten jag hade tillsammans med min Tilda,
intet ont anande vad som morgondagens resa skulle innebära.
om jag bara hade kramat henne lite hårdare, hållit henne lite närmre.
om jag bara visste att det var sista gången jag hade hennes lilla kropp,
andandes, varm och levande intill mig medan jag sov.
om jag bara kunde vara där nu.
med henne, hos henne.

när man inser kvaliteten i bra musik,
och sedan hittar Nova med döskalleballong framför Mr Vedder...

jag är bitter - god natt

SLUTA SÄG ATT JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT STARK!
SLUTA!

"det är det värsta som kan hända, det är det man fruktar för,
det är det mest otänkbara, det är det man inte klarar av...."
åh fan! tack
tack, för att du berättar för mig - förstod det inte riktigt själv...
tur att du berättar det.

"det blir bättre med tiden, du har i alla fall dina andra barn,
man bearbetar det när man klarar av det, man klarar mer än man tror..."

sluta prata om en massa skit du inte vet något om.
ja, det må vara ett tafatt sätt att mena väl och vilja gör något,
men varför är det jag som ska ursäkta dig?
varför är det jag som ska svälja smärtan och försöka se välmeningen?
varför ska jag ha mist mitt barn? min Tilda?
det spelar ingen roll om jag så skaffat hundra barn om hundra år,
jag fattas fortfarande min Tilda lika mycket, lika smärtsamt var dag.
jag har fortfarande samma ångestladdade resa snurrandes i huvudet.
alltid för evigt.

tror att vi är två av få föräldrar där diskussionen går följande med 2åringen
"vill nanna"
"men inte redan Nova"
"vill sova nuuu"
"men vi kan inte gå och lägga oss nu"
"jag måste"
sen hittar jag henne här en stund senare...

som bekant går Nova på gymnastik på fredagar, eller var iaf meningen.
det var fem veckor sedan det startade, vilket innebär fem gånger.
två av de gångerna har varit inställd pga uppbokad sal till tävlingar och dylikt.
nu ska jag inte vara sån, men har jag inte lite rätt att tycka det är lite fel!?
40% hittills av hennes aktivitet, den hon längtar efter var dag, har fallit bort.
förhoppningsvis en dålig start men jag skickade ett artigt mail och ifrågasatte.
fått svar? nej.
men jag tänker varken göra bra reklam för det eller betala terminsavgift,
inte förrän jag fått bekräftat att det inte kommer fortsätta...
anmäla sig till en termin och betala fullt när man får ut 60% av det!?
nej tack, trots att det är Novas höjdpunkt i veckan att få gå på gympa.
så skärp er, Engelholmsgymnasterna, ha bättre planering i salen för era små.
det är de och deras föräldrar som är ert rykte och framtid!

detta eviga tjat om hjärtedagen hit och hjärtedagen dit.
min ståndpunkt? jag tycker inte det är fel.
kanske en kliché och inte så originell dag att visa sin kärlek på.
men varför inte visa den med traditionell choklad, blommor och nalle ibland?
och givetvis inte göra det för att det är den 14/2 utan för att man älskar varandra.
jag tycker om romantik, på alla hjärtans dag lika mycket som andra dagar.

men i år var den inte så blomstrande och sprudlande. men vilken dag är det?

man tittar på Milo och så ser man hur ögonen sprudlar till,
tungan åker ut, smilgroparna är synliga och ett leende är konstaterat.
då är dagen som härligast!

kommer jag aldrig mer få lyfts upp min lilla bebis i min famn igen?

det är sådana här dagar man borde gilla både grädde och släta bullar.
lite enformigt att äta mandelmassa med florsocker på om man vill ha semla.
så tur i oturen är det 4,5 dagar protein nu som gäller - semla=big no-no

nu har vi spenderat senaste halvtimmen i badet.
jag och Milo först med liten Nova bredvid och tvättade liten bror.
sen studsade hon själv ner i badkaret hon med och busade.
nu är det lugna tempot, lite matlagning och kvällsmys.
Nova ska till (pappas) faster Rose och busa imorgon, äntligen säger hon.
jag behöver samla energi och lite tankar till kuratorn...
en konstig känsla sist jag lämnade, inte alls så uttömd på känslor som jag brukar...

när jag vaknar med en påsmygandes migrän efter en vaken natt
då älskar jag nog min man lite mer än vanligt

tio dagar med Dukan Attackfas har nu avklarats. igår gav vi oss.
efter nio dagar med enbart protein, slarv med low carb proteinbar visserligen,
klappade vi oss stolta på axeln vid lunch.
vi joinade korv med bröd, tårta, sushi och en brutal påse lösgodis.
och mådde givetvis som förväntat...

det är orättvist att gå på en strikt diet för att bli av med sötsug när man ammar,
men jag biter ihop och känner att jag lyckas.
dricker bra med vatten, mycket med magert protein och inga kolhydrater.
fr.o.m. denna vecka börjar det blandas in grönsaker för mig till balans uppnås.

jag kan kontrollera. jag har makten. fokus.
känns bra.
tränar fortfarande bara magen med efter förlossningsträning.
klen och ont. skyndar långsamt.
om bara det förbannade vädret kunde ge med sig får jag åtminstone röra på mig.

stanna där du är! dreggelnisse kan inte få tand nuuuu!!

is something wrong, she said
well of course there is
you're still alive, she said
oh, and do i deserve to be
is that the question
and if so...if so...who answers...who answers...



oh, and twisted thoughts that spin round my head, i'm spinning, oh,
i'm spinning, how quick the sun can drop away
and now my bitter hands cradle broken glass of what was everything
all the pictures have all been washed in black, tattooed everything...
all the love gone bad turned my world to black
tattooed all i see, all that i am, all i'll be...

jag är inte ens ärlig mot mig själv.
ljuger för min omgivning.
erkänner här.
kan börja snudda vid sanning med två människor.
resten är gömd och instängd bakom lås och bom.
varför?

'cause your presence still lingers here and it won't leave me alone

these wounds won't seem to heal
this pain is just too real
there's just too much that time can not erase

idag var första gången på länge som jag log och skrattade i goda vänners sällskap.
jag log och skrattade för att jag ville, mådde bra av det.
de var där inte påklistrade för att rädda situationen, dölja vad som egentligen är.
och de togs emot till de som vet att skratt och leende inte är sanningen.
att bara för att de ljudar är sorgen borta och smärtan mindre.
bara den vetskapen gjorde ikväll att energi kunde behållas,
kärleken kännas och glädjen få ta, om än liten, en liten plats i ärlighetens ljus.

tack min vän för livet, genom livet. din fina karl och underbara flicka.
tack för att ni förgyllde en enkel vanlig kväll.

fixat och donat idag inför kvällen och morgondagens försenade tvåårskalas.
ikväll kommer Sophie, Henrik och Tekla och kvalitetsmyser med oss.
fart och fläkt men känns som om vad som komma skall återger all den energin.

han snörvlar och han låter. han äter inte, kräker upp det han får i sig.
visserligen knapp feber men bara sover och sover.
åh liten gosse, sluta nu vara förkyld - en annan kikar, petar och väcker hela tiden.

jag kommer inte vifta med vit flagg förrän all ammunition har använts,
förrän förrådet har tömts ut och en handfallen förlust är ett faktum.

då kommer jag falla ihop där blottad, naken och fullkomligt förlorad.
jag, med min vita flagga.

då önskar jag att inget fanns.
att vakuumet var verkligt.
där skulle jag vara.

...när hon äter upp ägg efter ägg efter yoggi efter banan efter fil efter välling!

från noll i intag under två dagar vet man att hon mår bättre idag! puss gullunge.

idag har dagen bestått av tårar, snor, gäspningar, fighter, gnäll och hosta.
hon är inte kry vår lilla tjeja, framför allt inte efter en natt med feberfrossa.
så vi är ett gäng zombies hemma - nog jag som är piggast för en gångs skull.

dock har det varit skönt att ha André hemma nu fyra dagar i rad.
får hålla alla tummar att Nova är bättre imorgon,
jag måste, måste till min kurator på onsdag och någon måste ha Nova då.

dag fyra med enbart protein - det går bra nu...

http://hd.se/familjeliv/2013/02/03/vanlig-forkylning-slutade-i/

...nu är vi förkylda. eller Nova.
jag som nog var lite för kaxig tidigare i veckan...
Milo är trötteklas så vi får väl hoppas det inte beror på baciller.
härliga söndag!

fick NST/HD idag - jag vet inte om det var en framsida jag gav ok till...
men det var så fint och jättebra, så det kändes bra att läsa och se.
kommer i dagarna att finnas på http://www.hd.se/familjeliv

familjeliv i HD kommer ha ett reportage om oss imorgon.
fint, välskrivet och tolkat precis på det sätt jag vill att vårt budskap ska nå ut.

var ju som sagt hos min Sophie i torsdags.
vi delar något jag aldrig önskat dela.
vi förstår något jag inte trodde man kunde.
vi lever på samma olevande sätt i en odör av smärta.

vi håller handen. vi är varandra. tänk att få ha någon att orka tillsammans med.
det var kort men så välbehövligt. en kram, barnen, leenden, förståelse.
men det är jobbigt.
jag ser hennes smärta, hennes panik, hennes ångest och saknad.
det är tomt utan underbaraste lilla Tristan.
våra öden får mig att förstå...

jag har tvingats gå genom något som strider emot oddsen.
jag har gått genom och lever i den smärta som inte är av denna värld.
ändå är jag inte skonad. finns aldrig en garanti.
fast Nova är stor tjej nu, fast Milo klarat sig genom den mest riskabla tid.
fast jag står här med två av mina barn finns ingen garanti för morgondagen.
när som helst, utan förvarning, kan jag förlora det dyrbaraste jag har - igen.
jag vet hur det känns, jag vet hur det är - att förlora sitt lilla barn.
rädslan av att tvingas genom det igen genomsyrar mina dagar.
jag spelar upp, spelar om, känner, tänker, är förvirrad, förtvivlad, tom.

jag önskar jag kunde säga att det händer inte mig,
det händer "dom andra".
men jag är dom andra, jag och Sophie är dom. tillsammans.

alla har kanske inte smakat frozen yoghurt - men det är att rekommendera!
när sötsuget slår till med enbart protein som föda nu i dagarna,
slog det oss att göra fro-yo på kesella istället för yoghurt.
så kesella, ägg, stevia och fun light - i glassmaskinen och tadaa!
till och med liten Nova njuter av egengjord glass :)

nu är jag tillbaka på spåret - orelevant i sammanhanget; hälsa&kropp.
första februari och snart tre månader har gått nu sedan Milo föddes.
nu är min anledning att skylla på graviditeten borta och dags att ta ansvar.
tre år har snart gått utan träning och koll på min kropp,
vilket vill säga helomvändning från mitt tidigare liv.
min kropp mår inte bra, jag mår inte bra.
nu måste jag ta ansvar gentemot mig själv och min kropp.

skynda långsamt och låter familj, ork och psykiskt välmående ligga prio ett.
som nummer två ligger kroppslig hälsa, med betoning på hälsa.
hur den ser ut är världsliga ting, en bonus och plus i kanten.

jag ska visa, ge mig fan på att det går att orka vara världens bästa mamma,
samtidigt som man tar hand om och mår bra med sig själv.

idag har vi gått på dukan dieten - kändes roligt och logisk för oss.
vi kör attackfasen enligt regelboken men sen gör vi lite eget av det hela.
ingen av oss har vikt att gå ner, bara ommöblera massan lite.
även om jag gärna ser två kilo mindre (de jag gått upp sedan förlossningen)
eftersom jag inte har muskler i dagsläget. men det kommer...
har kört statiska magövningar nästintill var dag i januari
ska väl inte klaga men magen tog stryk efter tre graviditeter på två år och snitt nu.
fr.o.m. nästa vecka avancerar jag magen och lägger till rygg och höftparti.
jag tänker det tre kvällar i veckan samt tre långa promenader - minst.

vi får se. vi fotar, väger och mäter för att se om det ger utdelning och möblerar om.
tips, idéer och följeslagare är varmt välkomna. frågor lika så :)
nu kör vi älskling, välmående är välkomnat år 2013...

fått ett paket från Buzzador. min frukt från nestle. yummie!
Nova drack sina på väg hem från stan och gav godkänt :)
från 6 månader visserligen, men inte så blaskiga som de är ibland.
så nu har jag gjort lite reklam för dom. hojta till om ni också vill vara buzzadorare!