adbro

hon är så mån om att han inte ska frysa, att han äter, att han är med.
och det är väldans spännande att "hånna henne" :)

så länge han är så liten kommer jag aldrig vänja mig vid att han bara sover

när jag ändå är igång så måste jag ju göra uppföljning.
från en smärre infektion till ett brutalt svart blåmärke,
är detta nu vad som återstår av mitt lilla snitt.
lika märkligt var gång jag tänker på att min lilla Milo kom ut där.
ja, jag vet att det inte är mycket större den naturliga vägen
- men den är ju just det, naturlig. där ska bebisar ut.
mitt snitt är en decimeter långt och där plockade man ut Milo.
det blir bara så häftigt på något vänster!
jadu, krävs inte mycket för att få mig imponerad...

...men desto mer för att göra mig generad,
men det blev jag nästan när jag träffade läkaren som gjorde snittet.
första mötet i korridoren några dagar efter ingreppet
och jag börjar fundera helt plötsligt på denna människa,
han har liksom varit inne i min livmoder och rotat.
ja, som sagt, inte mycket som krävs som tidsfördriv för mig...

en vecka kvar.
enligt planerna.
hoppas på det bästa och är beredda på det värsta. realistiska men oroliga.
kan man klandras och tyckas vara annat?

jag ser på Milo och jag känner på honom. han lever.
och varför skulle han göra annat?
men Tilda levde också, hon fanns hos mig.
inte längre.

man jämför och resonerar kring tidigare erfarenheten, så är det.
men vi ler var dag vi hör honom knorra och snarka så gott.
så liten och så överröst av kärlek.
och han blir större. 2380g stor är liten pojke.
han har en sån vilja att leva, växa och bli stark. tack lilla du!

och nu har det gått tre dagar sedan jag pussade Nova hej då.
min lilla stora bustjeja - det är så tomt och tråkigt utan dig.
längtar så efter hennes energi och små kärleksfulla kramar.
imorgon kommer hon äntligen hit till oss, min lilla Nova.
sista helgen på sjukhuset, nästa helg är vi hemma.
alla fyra under samma tak. vårt tak, i vårt hus.
åh, som jag längtar efter min fina familj!

Milo har numera börjar vara vaken mer än bara för att leta upp en tutte.
helt fantastiskt underbart!
och man är inte sen att rota upp en kamera och låta den gå på högvarv.
fick många fina kort men kunde inte sluta skratta åt detta, njut! :)

så rolig när han ligger och sträcker på sig
(ursäkta grimaser - var tvungen att ha blixt vilket inte alltid uppskattas)

Helsingborgs prematurförening har varit här idag.
man förstår inte hur mycket det ger en att prata med andra.
få berätta sin historia, få ta del av andras resor.
någonstans gör vi dessa resor parallellt tillsammans här.

jag hoppas kunna fortsätta att gå på prematurträffar.
se min lilla Milo växa sig stor tillsammans med andra små.
mitt lilla sjalbarn sitter tätt intill mig och sover. vackert.

ett barn som väger 2,5kg när det dör svalnar fort. skrämmande fort.
en liten kropp blir väldigt tung när den inte längre lever.
där finns absolut ingenting som håller upp armar, ben och huvud.
det är bara en iskall liten människa utan liv.
Tilda dog med öppna ögon, vi kunde inte stänga dom.
hon hade återfuktande gelé i sina ögon när hon dog,
så hennes livlösa ögon blänkte som en porslindockas.
utan muskelstyrka dog hon med öppen mun med en torr och svullen tunga.

känslan av att lyfta upp denna kalla, livlösa kropp
med stirrande ögon och gapande liten, liten mun,
den hemsöker mig varje dag. jag får inte bort det.

jag höll vad som betyder världen för mig i min famn.
men hon fanns inte mer. det var bara en kall och död kropp.

jag lyfter upp min lilla Milo i min famn. flera gånger varje dag.
jag känner honom ta sina små andetag, hela kroppen andas.
hans ögon tindrar av liv och det finns en blick i dom.
hans mun smackar så gott, letandes efter sin mammamat.
hans händer och fötter kan bli kalla och jag känner paniken,
men sen ser jag att de rör sig, söker efter något att hålla i tryggt.

han lever. min lilla bebis lever.
och snälla älskade lilla Milo, fortsätt lev.
jag ska aldrig klaga, aldrig sucka, aldrig tröttna.
bara du lovar att finnas. att leva hos mig, med mig.
andas, se världen och håll mig i handen.

but just before the dawn
I awake and find you gone
I can't help it, I can't help it
if I cry
I remember
that you said goodbye

to end all these things
and I'll be happy in my dreams
only in dreams
in beautiful dreams

av hela mitt blödande och levande hjärta

är han inte helt otroligt fantastiskt älskvärd? så vacker.

är det inte något av det underbaraste som finns när små barn och bebisar sover?
så liten och ändå överallt och sparkar av täcket :)
gäller att visa sina ståtliga 47cm - 5cm ökning sedan nykläckt.
stora pojken, lika lång som Nova var i vecka 35. dock halvt kilo lättare...

hela min fysiska familj

Nova är på Tropikariet med faster Lina och hennes Jocke.
farmor och farfar med kusinerna Engla och Elliot är också med.
liten strumpa här hemma ("hemma") blev helt slut efter ett mål vid bröstet.
han sussar sötast i sitt lilla kängurubo här bredvid mig. och han lever.
fick handlat sjal idag också så jag alltid kan ha med mig honom nära hos mig.
liten blir stor, plus halvt kilo sedan minsta vikten - 2260g väger han nu.
jag ser hur kinderna får form, hur armarna börjar bli nypvänliga.
älskade lilla goa unge!! och snart får jag hit Nova igen.

ja, tänk, om jag också kunde fått ha alla mina barn i min famn.
...tänk att jag aldrig mer kommer att få hålla om alla mina barn.
någonsin.

jag lever med den vetskapen, i den verkligheten, varje sekund av var dag.
för evigt.

...dubbelhakor och likblekhet,
men det bjuder vi på!
hur mysig morgon har man inte med två av sina barn tätt intill sig <3

känns märkligt att ha ett band till min vän som binder oss för livet.
vi delar något som jag inte delar med någon annan.
ett starkt och oändligt band jag aldrig vill behöva hållas samman med någon igen.
men vi står här vi två. vi håller handen och torkar varandras tårar.
inga ord är sagda, vi bara vet. vi bara finns och tar ett andetag i taget. vi två.

ju piggare, bättre och starkare som Milo blir
desto svårare är det att ta in och slappna av.

inte bara minnen utan framför allt känslan av Tilda blir så påtaglig.
hur glada vi var, så skönt det kändes.
hur mycket vi älskade henne, så glatt vi såg på framtiden.
tilltron och hoppet vi hade när vi såg ljust på vår framtid tillsammans.
det skulle bli bra.

nu är vi här igen och bockar av framsteg efter annat och får bara positiv feedback.
ingen ser några problem. Milo är stark och klarar sig så fint så.
många av valen är idag våra när och hur vi ska fortsätta.
men jag vill inte fortsätta.
jag vill stanna tiden. jag vill hålla min Milo i min famn, levandes och varm.
jag vill ha min Milo kvar.
vill inte vara glad och ha tilltro för att sen braka ner i bottnen och förlora allt.
det gör för ont.
jag klarar inte av det igen.
jag vill bara ha min Milo.

Nova är hos mormor och morfar två nätter.
i morse gjorde morfar gröt som gör en stor och stark!!

nu är också lillebror ute på webbisar :)

http://www.helsingborgslasarett.se/patienterochnarstaende/webbisar/webbisarkiv/webbisarkiv2011/20121105pojkeadbro.5.654f544b13ae0c8ed2b19a1.html

lilla bröstkorgen guppar upp och ner.
en liten hand letar sig fram till örat och håller ett tryggt tag.
det rycker lite nöjt i mungipan och smilgropen kan anas i högra kinden.
det fjuniga men så markanta håret formar huvudet så vackert.
du är så vacker. min lilla vackra varelse som är min son.
tänk att jag kunde göra dig! världens vackraste lilla pojke.
jag älskar dig!

idag har morfar varit på besök, litet men väl värt :)
sen var vi ett trevligt lunchsällskap i en nyfunnen lasarettrestaurang här...
André gick tillbaka upp till Milo och fick lite pappa-sonmys
medan jag och min pappa gick ner på stan på en kaffe och kvalitetstid.

Milo har även till idag gått upp, 2080g travar han vidare från idag.
inatt spenderade han för det andra första natten bredvid mig i sängen.
han må låta mycket, men liten sov gott och jag bara njöt av hans närvaro.
nu inväntar vi kvällsmatsdelivery från våran egen syster Emelie :)
Nova kommer spendera två nätter hos mormor & morfar
...och som jag saknar henne. hjärtevärk att vara utan henne i fyra dygn <3

liten drog sonden (igen) suttade på tutten och somnade gott.
liten kämpe vet vad han vill :)
som minst vägde han 1755g för nio dagar sedan. igår vägde han 2055g.
liten vill bli stor och äter, sover och växer sig stark.
vi njuter av alla framsteg men skyndar långsamt med ett steg i taget!

i vår värld är begreppet relativt ett rätt vedertaget begrepp.
vi på Neo lever i en konstgjord värld av vad som är stort/litet, starkt, moget...
det är bara så.

på Neo-språk är Milo stor. både i kropp och ork.
han är stark och vital. han är duktig och kämpar på. han är gammal.
i den verkliga världen är det helt andra förhållanden. där är Milo liten.
Milo har fortfarande 7 veckor kvar i magen att mogna och växa.
och han har redan varit ute två.

så när jag säger att han är stark, då är det i vår värld, på vårt språk.
han är så stark att han "bara" behöver syre- & pulsmätning, värmebädd och sond.
han är så stark att han "bara" behövde CPAP ett par timmar och kuvös några dygn.
han är så stark att han kanske orkar ett till två mål mat själv innan han somnar.
när han håller andan så hjärtat saktar av, behöver vi "bara" vänta ut det...
så förstå mig när jag säger att han är stark. för han är liten i vanliga världen.

vi kommer att vara kvar här i minst två och en halv vecka till.
fortare än så vill jag inte hem. vill inte ha med apnélarm hem.
jag vill egentligen inte vara beroende av sonden heller, jag vill kunna slappna av.

så i vår värld är han stor. men i verkliga livet är han skör.
ge oss tid att komma ifatt! men tack för stöd, tankar och gester.

säger även Nova till gammelmor och gammelfar för matlagningskläderna!!

Lina, mamma, Hanna, Emelie, Evelina, Anna, Rossa, Anneli & Cissi
för en (sen) underbar och mysig liten baby shower.
superfina saker och jättemysigt att träffa och prata med alla fina vänner <3

det väller upp och jag trampar och stampar för att hålla ner det.
men trots att det sjunker så väger det ändå detsamma. lika tungt.

jag tittar på Milo, så liten och ändå älskar jag honom så, så mycket.
inte ens funnits hos mig två veckor gammal och ändå så självklar.
det är nu jag börjar förstå vad det är jag förlorat.

jag har distanserat mig, inte tagit det till mig för att orka.
jag berättar gärna och för min monolog.
jag kanske inte berättar vad folk förväntar sig alltid.
men att berätta vad som anses starkt, klokt, sunt och duktigt,
det behöver inte förklaras eller bli känslosamt. det ifrågasätts inte.
istället får man en stolt klapp på axeln och beröm för sin styrka.

jag tittar på min Milo och känner hans lilla varma kropp full av liv.
tanken och känslorna träffar mig som en käftsmäll och kniv i ryggen.
om två månader är Milo lika gammal som Tilda blev.
två långa månader att älska denna lilla människa ännu mer.
två alldeles för korta månader att bara få ha sitt barn i livet.
hur klarade jag av det? klarar man av det?
det blir väldigt svart. mörkt, tungt och livet rinner ifrån.
jag tror inte, kan inte tro, att det skulle hända Milo något.
men jag kan inte riskera.

jag vet, när jag tog sorgen till mig på riktigt, hur jag önskade.
jag önskade att bara för en minut få känna min lilla bebis leva.
hålla min lilla Tilda en sista gång i min famn och känna henne leva.
Milo lever. jag känner honom leva. han andas och sover på mitt bröst.
minuter ifrån sin bebis när man får 2,5 månad är långa minuter.

...jag skrapar på ytan. där är så mycket.

17 november och alla premmisars lilla stora dag!
skänk en tanke, skänk en slant.
finns många familjer i Neo-bubblan och hemsjukvård i all oändlighet.

mina små hjärtan Nova (35+1) Tilda (27+2) Milo (30+6)

försöker stanna i min bebisbubblelycka idag. hela helgen faktiskt.
träffa min kurator på måndag så sparar allt till dess.

Milo rullade in i kuvössalen inatt och vid två hämtade sköterskan mig.
Milo vart tuttig så jag spenderade två timmar med honom nära.
imorse hämtade vi hot honom till rummet.
sedan dess har han varit nära oss konstant, helt ljuvligt.
vi har myst, jag har ammat honom, han har fått bada.
tiden rullar på och snart kommer Lina med Nova.
ska få ha vår stora tjeja med oss hela helgen <3

kvalité!

vaknade av små fötter klockan sex i morse och liten Nova kröp ner.
vi mös i sängen alla tre och hade en lugn och kärleksfull morgon.
sen lämnade vi Nova och åkte tillbaka in till Neo.
ska få rum nu under eftermiddagen så nu är vi på plats.
liten Milo ska få rulla in på rummet med oss idag <3
farmor och farfar kommer ikväll och ska träffa barnbarnen! :)
både Milo och nytillskottet Viggo (om det nu bestämdes för Viggo)

liten Milo å andra sidan börjar fylla ut skinnet nu.
1905g och bara tio kvar till födelsevikten :)
han ammas till och från, KMC-ammning fungerar toppen.
visst är han lite omogen, ytlig i andning stundtals och så,
men han är stark både fysiskt och i sin kämparanda.
liten krigare :)
...dock jobbar inte snittet med mig. börjar bli lite, lite inflammerat.
men fick lite hjälp av läkaren och BM att lägga om med alsollösning.
så till i morgon får det bli bra igen :)

ser min stackars svägerska som också hon blev snittad,
svag vinkel på kroppen och känner nog att detta kommer aldrig bli bra.
hela kroppen värker och man är snurrigare än få av smärtlindringen.

Milo och mini-Tobbe :)

så vart det platsbrist på BB och ut flög vi, undan eller väck!
så vi lastade ihop oss och satte väskorna i förrådet på Neo.
vi fick åka hem tillsammans och visst är det mysigt med kvalitetstid vi tre.
men det gör förbannat ont att veta att den som lider i detta är Milo.
precis börjat KMC-amma ordentligt och inte ens med napp hos pappa kan han vara.
tanken var att jag skulle hem med Nova i natt, men att André skulle stanna.
försöker njuta av tid med Nova och en natt i vår säng bredvid och nära André.
men tankar och hjärta är splittrat och delvis kvar på Neo.
vill bara plocka upp liten kämpe och hålla honom i min famn.
gillar inte att lämna sjukhuset såhär utan mitt barn med mig...

...på det fick jag mjölkstockning dessutom!

kan nu titulera mig som ingift faster!
största GRATTIS till Sofie och Tobias!!!
nu ska vi ha kusinmys på BB :)

sköterskan kommer in klockan fyra i morse, Milo är tuttig.
att då kliva upp, plocka till sig sin pojk och höra han sutta gott.
det är kvalité!
nu har vi sovit tillsammans och det är dags för ett nytt mål mat.
denna gång med sond, men jag har honom ändå hos mig på mitt bröst.
kärlek till dig min älskade lilla unge!

nej jag är inte tjock - men, jag känner mig brutalt ur form.
nu ska denna kropp pausa babyverkstaden och vara mig själv.
jag har levt för träning och känna att jag är nöjd med min kropp.
röra på mig för att må bra och känna mig hälsosam och sund.

jag har ingen brådska, men vill inte gömma mig bakom graviditet.
"äh, har ju varit gravid tre gånger, kroppen ser ut så då"
må så vara, men jag kan göra lite för att må bra och vara nöjd.

jag ger det tre månader med inget och återhämtning för kroppen.
sen vill jag ta hand om mig själv i en bra balans med barnen.
hur gör man? ja, inte fasiken vet jag :)
men eftersom jag fläker ut resterande bitar av mitt liv som mamma,
kan jag väl även delge hur jag tänker om min kropp som mamma.

kan kännas fjuttigt och rätt orelevant när man är på Neo,
men nysnittad och tre graviditeter senare, man måste börja någonstans!
så för att ha något att utgå från, magen åtta dagar efter bebis :)
tid, inställning och vardagsmotion - hur mycket kan det göra tro??
...förresten är det roligt hur liten min navel är nu när magen är svullen, haha :)

kan vara kaxig nu...
men syster Emelie fick dra min tejp och BM fick tejpa om.
men såhär kan i alla fall ett snitt se ut efter åtta dagar.
läker tydligen fint även om det mest är lite läskigt tycker jag.
men idag så ömmar såret bara och en vag menssmärta går att ana.
men från att tro att jag skulle bli sängliggandes för evigt så är det bra nu!
man läker och fixar mer än man tror :)

André skulle ligga KMC med liten pojke och han vart klarvaken.
så jag fick slänga ut kannan och där fastnade han i tjugo minuter.
han klucka och klunka, första målet nere och i v31+6 och en vecka gammal.
men sen slocknade han, fullkomligt! och nu ligger han och myser med pappa.
jag ligger i sängen och funderar på om jag ska stanna här till imorgon bitti.

förra året spenderade André fars dag som pappa till ett barn.
i år firade han fars dag som trebarnsfar.
och vi pratar inte tvillingar. om vi skulle lugna ner takten?

vi pratade ironiskt nog på nyårsnatten på Neo för ett år sedan.
vi diskuterade vårt första år då vi träffades och hann bli med barn.
vi skaffade två bilar, fick barn och hann skriva på kontrakt på ett hus.
nästa år flyttade vi in i huset, blev med barn igen.
barnet hann födas och vi spendera tre veckor på Neo det året.
vi kom överens om att få Tilda stor och stark, för att sen komma hem.
vi skulle ha ett lugnt år...

Tilda blev stor och stark och vi kom hem...
sen hann vi med tio dagars helvete på sjukhuset i Lund,
vi hann förlora vårt barn, begrava vår dotter.
resa, bli med barn, resa igen, få barn, hamna på Neo - igen.

och folk frågar hur man orkar med. det gör man inte.
men är mitt uppe i det och förstår inte och dagarna tickar på.
men nu är jag trött. i hela min kropp och själ.

nu vill jag skynda långsamt hem och bara få lov att vara.
bara tanken på att göra något litet mer än att överleva just nu,
det får mig att bara vilja sluta upp och bara lägga mig ner.
men världen rullar på och på något märkligt vis
så lyckad dagarna passera för även oss.

...Milo har flyttat ut boxen och in i rolls roycen nu :)
han är stennöjd och sträcker ut sig i son säng.
som alla säger, han är då stark mentalt och fysiskt
att ibland glömmer man hur liten han är - till han börjar flaxa och famla.
men i sängen samlar han sig själv och gottar ner sig i täcken och filtar <3

Milo har fått bada, och Nova har hjälpt till.
nu sover storasyster och efter lite mat vid tutten somnade liten också.
...bredvid sitt tuggummi ;)

liten sussar gott hos pappa nu. Nova i bingen bredvid min, natti natti säger vi.

det är en märklig känsla, men också en mäktig.
det tog 1,5 år, två graviditeter och en stor överhängande sorg.
men nu har jag mitt barn i min famn.
jag tar inget för givet och jag njuter av varje sekund jag kan snusa bebis.

har konstigt nog fått frågan; hade du valt bort detta för Tilda?
jag ser det inte så. jag ser det som att vi fick Milo efter en kamp.
det ersätter inte Tilda, ska inte ersätta Tilda.
men det har givit mig en bebis, världens bästa Milo att älska.
sen om han hade funnits eller ej om Tilda överlevt,
helt seriöst - så kan man väl inte tänka!?
om du inte hade haft sex just den gången
hade du inte heller haft det barn du har idag.
du kanske har "gått miste" om ett barn men idag har du det barn du har.

så jag kan inte tänka "tänk om" - jag lever i att tänka att jag har.
jag saknas Tilda varje sekund sedan hon dog i resten av mitt liv,
jag hade kunnat ge min själ för att få det ogjort, men det går inte.
men vad jag har att glädjas över är två fantastiskt fina barn i livet.
en liten kämpandes fjäril i våra hjärtan och tankar.
jag är omringad av kärlek idag och mitt hjärta växer för dessa barn.
Nova som är så otroligt duktig på att anpassa sig till vad som händer nu.
jag tar henne aldrig för givet men hon måste vara vid min sida.
jag klarar mig inte utan min Nova, hon är mitt lilla allt.
Milo som bara kämpar och vet vad han vill. han är så fin.
han är stark och har en vilja som heter duga.
jag önskar jag alltid kunde snusa på honom och ta med honom hem.
men inom en synbar framtid, säg månad, så får vi plocka med honom hem.
vi som en hel liten familj med Tilda vakande lilla själ över oss.

ganska så behagligt problem kan väl kanske tyckas...
men så var det ju det här med att pumpa mjölk - igen.

eftersom jag tatuerade mig efter Tildas bortgång får jag inte donera.
till allas stora förtvivlan och även min.
så för att inte behöva varken kasta för mycket eller slita på kroppen,
så vill jag bara pumpa ut det Milo behöver i sonden med viss marginal.
mina ballonger bara "yes, mjölkproduktion: ON"
men i dagen läge behövs dryga 2dl deciliter mjölk...
så jag pumpar 5 minuter 4-5 gånger per dygn för att inte överdriva.
men med en liter till pulserar det bra under hakan...
snälla Milo, börja ta tutten snart så vi kan samarbeta du, jag och tuttarna.

kvällsmat äten, smärtstillande tagna och stänger ropar kaotiskt efter mig.
hoppas på en god natts sömn så natten går fort till jag får träffa liten Nova!!

det är rätt rogivande att ligga med alla väsande ljud i kuvösrummet.
titta på skärmen där kurvorna går upp och ner i sina egna takter.
dov belysning och alla pratar med lugna stämmor.

sen stundtals så tänker jag efter vad siffrorna betyder,
vad det står och vad det mäter.
tankar och minnen rusar genom huvudet...
tänker på syresättning i hjärnan efter hjärnblödningen,
jag tänker på sonden som inte gjorde någon nytta,
tänker på dropp och preparat som sprutades in i lilla Tilda.
på alla larm som övertog det lugna, väsande ljudet...

men jag försöker samla mig och komma tillbaka till Milos skärm.
där är värdena stabila och håller sig där de ska.
de gånger det plingar till sitter en elektrod fel,
han gäspade, han nös, en rap eller en fis var på väg.
men sen fortsätter han vara rosig om kinderna och röra på sig.
jag behöver inte väcka honom. behöver inte oroa mig för hans liv.
han är så stark min lille gosse och även om det aldrig finns garanti,
så förlitar jag mig på hans styrka och njuter av att ha han hos mig.
mitt barn finns, livs levande i min famn och har allt i livet framför sig.
han är ingen kall liten bebis som precis lämnat livet bakom sig.
Milo är min livs levande lilla klump av kärlek, och jag tackar var sekund!

Milo har vägts idag och är bara nere på 1785g.
han äter bra och smälter undan maten superb och ut kommer bajset lika bra!
låg fortfarande i överkant med blodkroppar så blir sol till söndag.
men han är rätt så fräck i sina brillor i UV-ljuset, liten solbebis.

i mitt fall blir jag utskriven idag. jag är frisk nog!
trodde dock jag höll på att dö inatt när kärring nekade mig smärtstillande.
det har gått tre dagar...började hon.
ja!? jag kan väl ha ont ändå, inte så att jag tänkte bli opiat-beroende...
så fem gav jag upp och lade mig hos Milo vilket gjorde några timmar mindre smärtsamt.
så nu med andra ord, är jag kvar i mitt rum men nu är det familjens rum.

kan inte längta nog till imorgon - Nova kommer in och ska vara här hela helgen!
jag ska få ha min fina familj så nära mig.
puss puss puss

när den fysiska smärtan, efter operation, gör sig påmind
blir tröttheten påtaglig och känslorna labila.
men jag springer.

jag springer ifrån alla tårar, all oro, allt som bubblar upp.
det finns där och jag både vet och känner det.
men just nu finns där så brutalt mycket att vara tacksam för.
jag har så mycket välgång i livet, så mycket att älska.
jag har inget idag att inte le för.

kuratorn var nere hos oss innan och hon är min fallskärm här.
för jag må spring och springa idag, och lyckas rätt bra.
men en dag kommer jag att snubbla, ha ont, gråta, sakna, oroa och ha ångest.
men den dagen gör jag det också fullt ut och drämmer igen min dörr.
och fram till dess kommer jag ge saknaden fingret. spotta på minnen.
jag kommer älska tiden jag fick med Tilda, den lilla tjejen jag fick lära känna.
jag kommer tacka Nova för att hon är min Nova och ger mig ljus.
jag värms och återfylls av kärlek och mening för vart andetag Milo tar.
jag ser på min man,
känner hur lycklig jag är över allt vi delar och hur mycket jag älskar honom!

så jag tänker fortsätta springa och njuta av varje sekund jag getts.
se fram emot helgen med hela min familj och med Tilda i hjärtat.

vår fräckis hade sitt värde i överkant så för säkerhets skull är han solbebis.
så han ligger här i sina coola brillor och solar bort blodkroppar :)

jag har känt att något saknats, vetat att något fattats.
men har nog aldrig riktigt förstått känslorna.
inte förrän nu.
Milo är ingen ny Tilda, det är inte ännu en resa som är likadan.
men det känns som om vi tar vid där vi förlorade Tilda.

i dryga åtta månader har allt gått åt att vänta och längta.
alla längtar efter sitt barn i magen, men jag har verkligen behövt det.
jag har bara gått och nästan i panik känt att tiden inte går snabbt nog.

Milo kommer aldrig ta eller fylla ut Tildas plats. den är hennes.
men han är här redan nu för att lindra smärtan.
all förvirrad kärlek som inte nådde sitt mål när Tilda försvann,
den har ett ny människan att älska där all min kärlek kan gå.
jag älskar givetvis Nova, men hon är min stora tvååring.
Nova är Nova och ska ha sin del och ta sin plats och inte mer än så.
det kan jag aldrig begära av henne, hon är bara min Nova.
(och gudarna tackar jag för denna gåva vi fått ha i våra liv)

nu ligger jag här med Milo tätt intill mitt bröst och jag känner han leva.
jag har någon att älska. jag har en bebis att vårda.
alla förvirrade känslor fick fokus och något att fylla sin mening med.
och liten Milo, han är en sån perfekt liten gosse!

ett ilsket litet bi får blöjan bytt innan vägning av en nyrakad pappa :)
och vågen två dygn senare stannade på...

besök på Neo är inte tillåtet.
dels är de striktare hygieniskt nu, dels är vi mer benägna att inte ha så bråttom.
denna gång är mer än väl all prio att få Milo frisk och stor och stark.
vi träffar gärna folk och uppskattar så klart besök. men lika mycket efter Neotiden.
så brådska inte, vi behöver er nästan mer när vi kommer hem.
och ses kan vi så klart göra, men långa, överarbetade middagar nej-tackar vi.
säger bara detta så att det inte blir fel och någon tar illa upp.
just nu är det vår lilla familj tillsammans med våra familjer som ryms i vår bubbla.
och jag kan inte nog tacka för alla supergulliga meddelanden och fina handlingar.
era tankar och små gester ger så mycket styrka och kraft.
vi lyckas se på ännu en resa med positiv anda och gott mod. men vi är sköra.
vi vet var vi ska, vad vi ska ta oss genom. vi vet var vi absolut inte ska hamna.
jag fylls av er kärlek och omtänksamhet. tack!

man tror att man fixar och orkar så mycket mer än vad man faktiskt gör.
eller jag kanske jag ska säga.
i krävande situationer och vid pressade val blir jag väldigt strukturerad.
men ibland hinner känslor ikapp och hamnar i ett "okej-läge"
vi ska göra detta "okej" det beror på detta "okej"
hör hur bra som helst, men förstår desto mindre. lyssnar inte.

halv6 i måndags hade vi precis ätit klart Novas födelsedagsmat.
fick några SD på raken och sa till min BM som kopplade upp på CTG.
jag hann väl med fyra-fem SD innan BM kom tillbaka in och bad mig ligga på sidan.
försökte hinna sjunga för min lilla Nova och låta henne få känna det var hennes dag.
men en SD till så fick de gå ut och det blev bara konstigare och mer skrämmande.
i balans att låta henne äta upp och ändå få hem henne i tid blev det lite fel.
hon lider inget av det idag, men det gör ändå så ont liten sessa...

läkaren kommer in och kollar hur öppningsskedet gått. 2cm och utplånad...
spruta bricanyl. jag är för lite öppen. lillebror fixar inte trycket riktigt.
hans hjärtfrekvens går ner och läkaren vågar inte chansa på felmätning.
helt plötsligt står det katetersättning på schemat och kanyler sätts.
jag ges medicin och André ska klä på sig gröna läkarkläder.
"de hämtar dig tjugo över sex, så ska du snittas" - "okej"
tänkte att det nu är det så och då kör vi.
se bara till att organisera hem de andra utan att Nova störs...eller hur
hinner fundera om det är komiskt eller tragiskt - nu kör vi.
visste att lillebror skulle vara stark och stor, på Novas födelsedag.

jag rullas iväg ner mot OP och får smärre utbrott på bricanylens biverkningar.
(hur mycket det nu var enbart dens fel att jag skakade och svettades)
jag får kränga över mig på bordet och förbereds för ryggmärgsbedövning.
kan vara den värsta känslan på hela ingreppet,
men när det varma känslan spred sig var det rätt snabbt över. borta.
jag tvättas och förbereds med dukar och jag vetitusan.
det presenterades folk till höger och vänster men det gjorde ingen skillnad.
jag minns narkosläkaren och läkaren som plockade ut Milo.
jag tror att här någonstans hinner jag bli livrädd för att känna,
och hoppades nog nästan på att de skulle släcka mig. "okej"
sen satte de igång. och lika märkligt, lika otroligt häftigt kändes det.
känner hur de bökar, både hör och ser hur de meckar bakom skynket.
sen får jag svårt att andas och det trycker över hela bröstkorgen.
och i samband med hur jag känner att Milo försvinner ur magen,
jag hinner se han som snabbast och André går iväg,
så blir det väldigt dimmigt. jag hör bara ord som blod, akta, sy, blödning...
fast det gick hur bra som helst, hörde jag nog bara fel ord taget ur sammanhanget.
jag får spruta för att livmodern ska dra ihop sig.
i en halvtimme syr de igen och jag är groggy och har ont i bröstkorgen.
läkaren hör blåsljud och de utesluter att epidural tagit för högt.
jag läggs till sist in på uppvaket, postis.

får höra att lillebror mår bra och är en fullpottare med 10-10-10 på Apgarskalan.
jag får veta att han ligger obehövligt i cpap och känguruvårdas av pappa.
jag älskar honom redan så mycket! lille Milo.
barnläkarna kommer ner sen och strålar av gott hopp och tilltro till Milo.
jag är typ stoltast i kanske hel världen.

de kör två EKG med en timmes mellanrum. ett UL görs även.
fick förklarat att man hade kunnat tolka som kärlkramp och motsvarande,
om jag hade legat i riskzonen med rökning, övervikt, diabetes, och så vidare.
men de ville tro att det var medicinen som var för livmoders ihopdragande.
fast det kunde de inte avgöra fullt ut på kvällen så jag fick stanna.
smärtlindring, illamående, yrsel, smärta, domning, längtan - natten var lång.
men nästa morgon kom André ner efter två timmar KMC.
vi åt frukost och hjärtat mitt blev kollat med EKG och UL.
kanske inte fullkomligt perfekt men tillräckligt för att fastslå medicinen.
nästkommande timme var väldigt lång...
men sen fick jag komma upp och se min lilla pojk. min lilla stora Milo.
1915g tung och 42cm lång. gosig, fulla värden och inget mer.
saturationsmätare är det ha har, den mäter också pulsen.

åh ni ska veta hela världen, han är det vackraste gossebarn jag skådat.
han är så liten och så perfekt på alla sätt och vis. blev nästan tårfylld.
hans runda lilla huvud, med en tät liten kalufs. och små ögon.
hans händer är långa och smala, fötter och tår likaså.
och där finns en snopp, det ser så fel och så rätt ut.
min lilla älskade pojke, det är helt fantastiskt att vara din mamma!
jag älskar dig.

och en stunds tuttesutt. det är så himla vackert hela livet.
min son är så vacker. och Nova har fått träffa sin Milobror <3

är just vad mitt liv är precis nu

jag vet inte om jag sovit skit mest beroende på smärta eller längtan.
det bara spritter i hela kroppen på mig - som jag längtar efter Milo!!!!

åh lilla plyre, vem är du?
jag såg dig bara så snabbt efter att de plockade ut dig ur mammas mage.
du var så fin och så stark och så underbar och så go och så perfekt! så du.
pappa säger att du är så lik dina systrar, särskilt Nova. hur ser hon ut med snopp?
åh mitt älskade lilla gosetroll, jag ät så nyfiken på dig!!
välkommen till världens bästa familj, nu ska jag njuta av att vara din mamma resten av livet!

från postis :)

strax innan klockan sju ikväll fick vi en liten son.
Milo valde att väga upp storasysters födelsedag med en lillebror.
på 1,5 timme förstod vi, blev det akutsnitt och vi fick en son.

liten Milo föddes v30+6 med sina 1915g såg han världen.
dag för dag, men hans förutsättningar och språngbräda kan inte bli bättre.
just nu vårdas han bara på Neo i ren rutin.
full pott på alla värden, inte ens kanyl i naveln, cpap har han
men det är ingen han behöver - bara i förebyggande.
han ligger känguru med pappa och tuttar runt.
jag är världens stoltaste mamma! till tre fina barn och med världen bästa make.

själv ligger jag på post op, fast jag inte blev sövd.
hjärtat tog lite stryk så får ligga under bevakning inatt.
stirra inte upp, låter värre än det är...
men just nu är jag så hög på alla preparat att jag måste få sova.

jag älskar livet! tack för allt, verkligen allt i mitt liv älskade André.

...mitt i Novas födelsedagsfirande...

nio veckor kvar nu till fullgången tid, så det börjas se ett slut.
bebis mår fortfarande kanon i magen, och jag med.
så länge han mår bättre av att vara i magen kommer han hållas kvar.
vad läkaren menar är att vill han ut så får han komma ut,
läget för honom är så pass stabilt och förutsättningarna bra.
men så länge han mår bra i magen är det den ultimata platsen.
därför kommer jag att hållas kvar en vecka till på samma premisser som idag.
jag ska hålla mig liggandes, sittandes och stilla.
nästa vecka kanske vi kan börja diskutera rörelse och rent av hemgång.
men det är som jag känner,
hem vill jag för min skull. vara kvar här är för lillebror.
så länge det är för lillebror och vår familj är var tråkig minut värt det.
så för att se på den ljusa sidan, jag kan verkligen njuta av bebis i magen.
hela dagar kan gå åt att känna tydliga sparkar och mysa med magen.
liten busig groda i magen <3

Nova fick vakna till sång av sin fantastiske pappa.
välling, yoggi och macka på sängen. paket och mys.
som jag önskar att jag fick vara med!!

men min fiffige make har låtit mig följa allt på video - tack tekniken!
nu ska de bege sig med moster för ett första besök på Busfabriken.
hoppas att där är lagom mycket folk en måndagsmorgon,
så hon kan få precis så roligt hon förtjänar och lite till.
min älskade lilla flicka, stora tjejen nu!! GRATTIS ÄLSKLING.
vi ses ikväll busunge så ska mamma få pussa på sin tvååring!

André är världens stoltaste och bästa pappa till min lilla flicka!!

nu har lillebror fem timmar på sig, annars får han hålla sig i tjugofyra till.
min lilla flicka blir dubbelt så gammal imorgon när hon vaknar - två år!
tänk att det var snart två exakta år sedan vi åkte in och fick vår flicka i famnen.
natten jag blev mamma, 5.52 den 5 november 2010.
tänk att man aldrig slutar tjata och vara då förbannat sentimental :)

mamma hoppas du sover gott inatt liten fis, imorgon är det din födelsedag!
då ska vi mysa och fira dig mitt stora lilla hjärta.
mamma älskar dig och är så otroligt stolt för att få vara din mamma.
du är fantastisk på alla sätt och vis mitt älskade gosetroll!

man är inte svår att underhålla när dagens höjdpunkt utspelar sig härifrån.
jag har fått duscha, hämta min egen kopp kaffe och sitter i fåtöljen just nu.
aah, livet är härligt! och sängen nybäddad.

av en anledning kom jag att tänka på tjocka människor denna morgon.
nu pratar jag människor i 200kg klassen...
uppenbarligen är de inte så pigga på att kila upp och ner i trappor.
de tar hissen.
och då tänker jag små hissar - typ max 6 personer eller 500kg.
tänker man då uppskattningsvis om man kan åka med eller inte...?

usch vad jag lät hemsk där, förlåt!

...drömde inatt nämligen att jag åkte en överlastad hiss som skenade iväg.
helt plötsligt var vi i ett tunnelbaneområde men knarkande krump dansare.
de sprang runt på väggar och skit med järnrör och jagade oss och stimmade.
ja, inte vet jag vad det är i alla piller jag fått i mig här...

...nu gick precis strömmen här och allt bara dog - känns tryggt :)

en helt vanlig uppdatering från en smått uttråkad mamma på sjukhuset.
det är nog sånt här som får en inlagd på psyket med tiden... :)

en värme och en trygg känsla infinner sig i mitt modershjärta.
titta så fint och så mycket kärlek Tilda har hos sig idag.
tack för bilden mina kära vänner, nu kan jag sova gott.
min älskade lilla flicka

läget är fortfarande stabilt denna välfyllda lördagskväll.
fick dock så god kvällsmat att jag kunde äta upp den, inte mycket som krävs.
nu går shrek 2 med svenskt tal på femman och det får bistå som min underhållning.
trots att Nova varit här i morse saknar jag henne så mycket, lilla solstrålen.
men hon är hemma och har hela pappas familj över på bus,
så det går nog ingen större nöd på liten tjej idag :)

trevlig helg, nu ska jag hänga lite mer med min ctg! ciao.

GRATTIS till världens finaste roll säger jag till min älskade vän Sofia!!
största lycka och kärlek till familjen, och grattis på födelsedagen Freja lilla!

..."eftersom du ligger inlagd som havande så får du brie till kvällsmat"

bilden blev kanske inte så charmig ;)
men magen är lite platt och man ser liten så tydligt.
ändå är han så stor i jämförelse med Tilda busen.

väntan... ny antibiotika i pillerformat, bort med kanylen.
jag har inga fler tabletter att ta - kanske en spruta bricanyl.
men skulle den inte göra bot så kommer man inte stoppa bebis.
så händer något så händer det - bebis är redo tycker dom.
lite skrämmande men känns bra att de är positiva och tror på liten :)

måndag är helig! den femte November är en helig dag - Novas.
eftersom jag och svägerskan är på G båda två nu får vi organisera.
vem tar vilken dag? :)

skämt å sido, lite roligt faktiskt att kusinerna redan armbågar sig.
sen att deras är beräknade 7nov och vi den 7jan är ju en annan sak.

ja, magen försvann lite igår - några kubikmeter vatten senare.
kändes det som...
så inatt har jag "sovit" bra i mina blöjbindor och syndafloder.
men jag har varken blödning eller sammandragningar.
så ett par dagar till hade inte skadat liten bror!

jag känner mig lugn.
skulle liten komma nu vet jag att vi har plats på Neo här,
vilket känns skönt!
ingen är speciellt stressad eller orolig. inte ens haft läkarbesök.
de fortsätter med antibiotika och kör lite ctg.
vattnet är klart och bebis kickar på.
annars har jag inte några vidare instruktioner, säng och toa.
kommer gå bra för liten bror, han har växt sig stor :)
och det känns värt att ligga här lite grann nu.
saknad make och lillasyster kommer in under dagen,
i beredskap - lina har ju fått för sig att klara av en förlossning...
och jag har sagt det förr, men vad hade vi gjort utan vår familj?
guld värda och kärlek till er alla - vänner också! heja, heja

...och där blev det ett dyngblött sängläge igen.
hur mycket fostervatten får plats?!!
men inga sammandragningar och bebis mår bra, så nu är det dagar att heja på!
inget Neo ikväll inte, punkt.

...fick glädjande uppdatering från syster min. Nova och Lina är på bussen! :)
mysigt med lite besök av både dotter syster och make idag. väl värt!

jag har order om att knalla runt lite idag. för att kunna se imorgon om det funkar.
då ska också kanylen tas, blodstoppande slutas med
- och vi kan börja planera hemgång! oh yes.
om än så lugnt så kan nog helgen få spenderas hemma med familj. underbart!

så nu ska jag klä på mig lite och vänta in antibiotika och besök :)

många har frågat hur JAG mår.
och jag mår bra, magen mår bra, bebis mår bra... vanliga svar.
men som svar på frågan så - jag måste må bra!
jag kan inte sitta här och oro mig. det orkar jag inte.
energin finns inte på överflöd här, så det gäller att prioritera.

jag bara måste förlita mig på att det för det första inte händer något nu.
och OM (må Gud förbjuda) så är jag över 30 veckor gången.
liten Tilda kom ut tre veckor tidigare och för henne gick det bra.
det var inte hennes prematura som gav henne RS,
den gjorde bara att hon inte orkade kämpa emot den...

jag trodde visserligen efter Tildas död att nu finns det inte mer smärta och sorg.
och jag blev motbevisad ett par gånger...
MEN, nu har vi alla satt ner foten och vägrar. det räcker!
allt som händer nu får liksom helt enkelt bara gå bra, punkt.

så nej, jag är inte speciellt orolig just nu.
har min kurator tre våningar upp på stand by i så fall.
jag mår bra, på riktigt. för liten bror mår bra!